Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mäste vi verka med de indirekta, och dertill
hör bestämmelsen i § 25». Denna paragraf
af Norges Grundlov innehåller såsom
bekant, att till anfallskrig icke kau utan
Storthingets bifall användas Norges trupper
och roddflotta, samt att i ingen händelse
utom Norges gränser far användas
landt-värnet och andra trupper som icke
räknas till linien, äfvensom roddflottan.
Hvad som kanske undfaller honom är den
ytterligare slutsats hvarje svensk deraf
måste draga, att under sådana
förhållanden är hvarken Sveriges eller Norges
säkerhet tillvaratagen, förr än äfven den
illusion blifvit tillintetgjord som består i en
»Fcelles Konge», ty först när de två
särskilda tronerna blifvit fylda, icke af en,
som ömsevis sätter sig än på den ena, än
på den andra, utan af verkliga personer
som från hvardera hållet kunna räcka
hvarandra handen till vänskap, blir det möjligt
att vinna det säkra anfalls- och
försvarsförbund som från början afsågs med
föreningen, men som under en blott
perpersonalunion med folkmaktens
stigande utveckliug blir ett fullkomligt
bjeru-spöke.
Bevisningen är förd med omisskänligt
mästerskap: friherre De Geer har en gång
yttrat, att äro blott formerna gifna för en
unionel regering, så kommer nog den
uni-onella representationen af sig sjelf, när
tiden dertill är mogen. Men det är detta
som till hvad pris som helst måste
före-kommas, så vida ej Sverige skall
uppsvinga sig till »ledare och förare och hafva
den bestämmaude inflytelsen inom
föreningen», så vida ej Sverige skall »spela
första rolen». Man tänkte ej från början
på att göra Norge till en provins, men
väl att »Norges krafter skulle ställas till
Sveriges disposition, och verka för
Sveriges storhet och framtid, utan afseende
derpå, om det stämde öfverens med Norges
sjelfständighet och oberoende». Sådana
äro farorna med hvilka det nya
amalgama-tionsförsöket hotar: det är mot detta mål
som den nya föreningsakten styrer. »I
början fick man taga till godo med Sveriges
faktiska öfverlägsenhet; nu har Norge växt
upp till kraft och myndighet» — vi
hoppas att Sverige ej är utan all del i detta
lyckliga förhållande —; »men nu, då en
uppgörelse skall ske, en förberedelse under så
skenfagra benämningar, lika rättigheter,
broderskap, försoning, nu skulle vi gå till
eu sådan uppgörelse och i grundlagen
fastspika att vi icke äro lika berättigade, och
det just i en punkt hvari alla våra
önskningar samlat sig, hvari alla andra makter
i verldeu skulle se beviset på vår
likställighet, och hvarvid det icke kan nekas att
vårt öde kan korama att afgöras så, att
ingen åtgärd från vår sida, ingen
uppoffring, icke den största uppoffring af allt
hvad vi ega och vilja, kan hindra det».
Nej; det är blott genom fasthållande af
den frivillighet som är helgad genom
Riksakten, vid den obrottsliga troheten mot
denna förbindelse, som föreningen kan
bestå och växa sin växt; det är folkets fasta
öfvertygelse att hvarje annan utgångspunkt
för den unionella utvecklingen måste föra
antingen till »helstaten» eller till Norges
undergång.
Ännu starkare accentueras af en annan
talare, rektor Steen, detta samma sluttande
plan, hvarpå Norge sakta skrider ned i
afgrundeu. Han söker bevisa att i 1860
års riksdags skrifvelse låg roten till
missstämningen mellan do båda folken. Norge
hade icke förut klagat öfver några
oupp-fylda pligter från Sveriges sida, emedan
Sverige icke hade några sådana mot Norge.
Men då sken det igenom att man i Sverige
ville gifva unionen en förändrad karakter,
med inrymmande åt Sverige af en
principal ställning, hvilket skulle ske genom
en unionel regering, som gaf makten &t
den starkare, och ett unionsparlament. För
gemensamheten i angelägenheter,
»Fcelles-skaben», öppnades alldeles nya områden:
snart skulle det från svensk sida yrkas på
gemensam tulltaxa, snart skulle Norges på
rent nationella förhållanden grundade
arméorganisation lemna rum för en simpel
för-bundskontingent. Skall ett suveränt folk få
sjelfständigt råda öfver någon af sina
tillhörigheter, må det väl vara sitt försvarsväsende,
hvilket icke utesluter den uppfordan att med
kraft utveckla försvaret som ligger i det egna
intresset och sammanstämmer med
föreningens väl. Pligter hade man blott mot sig
sjelf: utvidgandet af det gemensamma
området förde rakt till helstatssystemet, och
talaren önskade att denna utveckling måtte
komma så sent soro möjligt, ty han var
öfvertygad att det för Norden skulle vara
dödsstöten — för fäderneslandet döden.
Flere talare återkoinmo till det sluttan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
