Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de planet; det erkändes att fördelar genom
det nya förslaget erbjödos Norge, särdeles i
afseende på behandlingen af de diplomatiska
angelägenheterna, men de voro ej så stora
att man för dem borde sälja den
betryggande separatställningen, som ginndade
sig på den gamla, ännu icke obrukbara
och för enstaka förbättringar icke
otillgängliga Riksakten. Dessa åsigter
fram-stäldes af Daa, Baggerud, Schwartz och
andra. Den förstnärade framhöll, såsom
ett bevis på Sveriges misstanke och
fallenhet att blanda sig i Norska saker, den
simpla omständigheten, att vår regering
sändt en liten örlogsslup till fiskvattnen
vid Söndermöre, för att \ ara der befintliga
svenska fartyg till biträde och bland dem
uppehålla ordning. Så tolkas från
specifikt norsk synpunkt åtgärder hvilka vi
ansett för de naturligaste i verlden. Andra
talare bekämpade förslaget på mera
objektiva grunder. Kyhn talade om
anlednin-garne till folkmeningens starka motvilja
mot den nya revisionen, för hvilken han
såsom vald representant ansåg sig böra
böja sig. Massan af folket hade icke
kunnat göra sig en klar föreställning om
saken i alla detaljer, men de stora och
vig-tigaste kunde fattas, ty i stora frågor ser
folkinstinkten mången gång skarpare och
längre in i framtiden än de
skarpsinnigaste statsmän och djupaste granskare
formå tränga med sina undersökningar.
, Han såg stora partier i föreningsakten: den
öppnade en ny väg, på hvilken folken i
framtiden skulle vandra bredvid bvarandra,
och ändå voro tillräckligt stora områden
förbehållna åt hvarderas egenrådighet öfver
dess angelägenheter, men med afseende på
den allmänna stämningen i landet ansåg
han icke rådligt att bifalla propositionen.
Varmt och välvilligt mot Sverige uttalade
sig äfven gårdsbrukaren O. Veide. Han
erinrade att Norge genom förökningen af
sina linietrupper gjort mer för det
gemensamma försvaret än Sverige begärt, och
han trodde, att om svenskarne blefve
anfallna med krig skulle ej normänned stå
stilla och låta dem försvara sig sjelfva, eller
blott sända en så stor kontingent som i
lag var foreskrifven. »Jag tror», sade han,
»att ingen man här hyser en sådan
mening. Anfalles Sverige af en fiende, skall,
om jag dömer rätt, Norska folket uppbjuda
alla siua krafter och sända sina bästa sö-
ner dit till svenskarnes hjclp. Man har
talat om nyttan af rimliga
öfverenskom-melser, men om ingen bestämmelse fans,
skulle denna nation göra mer än som
kräfdes af unionsfördraget: vårt folk skall
då icke frestas att slå sig till ro vid
upp-fylda juridiska förbindelser: det skall då
känna sig stolt att få sända så många det
kan, och nästan göra mer än någon kunde
tro att våra krafter skulle medgifva».
Bland förslagets motståudare var det
ingen som talade så mycket och så
bittert som förre statsrådet K. Mot zfeld t,
eller stälde sig på en trängre norsk
ståndpunkt. Det var ingen ting i förslaget
hvari han ej fann kränkniugar mot Norge;
till och med bestämmelsen att konungen
skulle bo i Sverige var en ny
förolämpning, som . icke fans i det äldre förslaget
af 1844. Äfven han talade mycket om
den goda och fredliga stämningen, »som
framgick ur sakernas egen natur», såsom
mera betryggande än juridiska förpligtelser;
men det föllo också ord, sådana som man
icke skulle hafva väntat af en man i hans
ställning. Sverige ville erkännas såsom
primus inter pares, den främsta bland
jem-likar: nå väl; det kunde man ju icke
bestrida, men icke behöfde det stå i
unionsfördraget. »När en man är tjockare än
en annan, så faller detta en hvar i ögonen;
ingen nekar det, men han behöfver icke
skrifva det på sin mage». Man hade yttrat,
sade han, att svenskarne icke äro så
mycket fallna att blanda sig i normännens
enskilda angelägenheter, och ej heller
synnerligen starkt intresserade för att i det
hela framtvinga en närmare gemenskap.
»Det kunde väl hända att det i Sverige
fuunes män som gerna ville hafva
förslaget genomdrifvet, emedan de trodde sig
ega stor förmåga att styra två riken i
stället för ett, men det var icke sagdt att
i Sverige för öfrigt vänskapen för eller
förtroendet till denna förmåga var särdeles
stor». Yi upptaga denna genomskinliga
anspelning, icke för att sjelfva protestera
deremot, hvilket knappast lärer behöfvas,
utan för att nämna att den, långt ifrån
att finna genklang i Storthinget,
synbarligen upptogs med förtjent ovilja.
I afseende på talarne från den andra
sidan kunna vi fatta oss mycket kort. Det
var i synnerhet Aschehoug som på ett
öfverlägset sätt förde propositionens talan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
