Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VECKOSKRIFT w
PÖB
POLITIK OCH LITTERATUR
UTGIKVEN AF
C. F. BER6STEDT.
N= 18. LSrdagen den 6 H%j 1871.
Konstitutions utskottets förslag till ny
Tryckfrihetsförordning.
En lag, hvilken endast är afsedd för den
ringa minoriteten i ett land som författar,
utgifver och trycker böcker eller skrifter,
kan icke blifva föremål för den allmännare
uppmärksamhet hvilken tillfaller lagar som
angå alla samhällsklasser. Men
bestämmelserna om tryckfriheten, ehuru de icke
i första hand angå det stora flertalet, nem*
ligen dem som läsa böcker, tidningar och
andra skrifter, angå dem medelbart så
mycket mer, emedan af dessa stadgar i viss
grad beror beskaffenheten af den fortgående
uppfostran som genom tryckpressen hålles
dem till handa, och omfånget af de
kunskapsämnen som på denna väg bringas
under allmänheteus uppmärksamhet. Det är
i det sistnämda afseeudet som denna
lagstiftning får sin politiska betydelse.
De sv enska tryckfrihetsförordningnrne,
hvilka sedan något mer än hundra år
åtnjutit belgden af grundlag, hafva allt ifrån
början varit nästan i lika grad utmärkta
af mycken liberalitet till innehållet och
af stor bristfallighet i formen. Den kongl.
förordningen angående skrif- och
tryckfriheten af den 2 December 1766
innehåller i några få drag gruuderna till den
ännu gällande lagstiftningen, i det den
af-skaffade censuren och bestämde att
ansvaret för skrifters innehåll skulle drabba
författaren, så framt han gifvit sig offentligen
tillkänna, eller boktryckaren icke kunde
med lagliga bevismedel binda honom vid
författareskapet; i sådant. fall måste
boktryckaren sjelf bära ansvaret. Snarare
såsom en vägledning än såsom en ovilkorlig
föreskrift i afseende på bevisningsmedlet,
säges att om författaren önskade att
för-blifva okänd, egde boktryckaren till sin
säkerhet »taga hans skriftliga bevis att han
skriften författat». Af denna på en gång
oskyldiga och ganska praktiska
fingervisning har i den nu gällande
Tryckfrihetsförordningen uppstått den orimliga
föreskriften att författaren, antingen han vill
vara okänd eller låter sitt namn utsättas,
skall till boktryckaren aflemna en förseglad
sedel, med uppgift på hans namn och
hemvist, hvilken uppgifts riktighet skall »af
tvänne på orten väl kända, inom Sverige
boende, svenska medborgare intygas», och
på dessa vittnen faller författareansvaret,
om skriften åtalas, eller uppgiften befinnes
oriktig eller saknas, eller ock författaren
utan laga förfall från svarsmdlet uteblifver.
Det är väl bekant till hvilka missbruk
denna så kallade namnsedel gifvit
anledning. Man har vid dess öppnande i
anledning af åtal funnit den innehålla
namnet på ett tolfårigt barn, och det har
blif-vit bekant att en numera afliden politisk
skriftställare i ett sådant dokument upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
