Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifvit namnet på sin hustru: med ett ord,
detta lagrum liksom inbjuder till det
bedrägeri med köpta ansvaringar som i se
nare tiden satt en så ful Säck på den
svenska tryckfriheten.
En annan källa till likartade bedrägerier
är föreskriften om det så kallade
tillstånds-beviset, som erfordras för utgifvandc af
tidningar eller tidskrifter, men hvilket icke
kan nekas någon som icke blifvit dömd
för nesligt brott eller förklarad ovärdig att
föra andras talan, och som, genom det Uj
-penbaraste missförstånd, af vissa
underdomstolar blifvit ausedt såsom fullt och enda
bevisningsmedel rörande utgifvaren af
åtalad periodisk skrift, till den grad, att ehuru
kontrakt blifvit företedt mellan den
verklige utgifvaren af en tidning och den
person som uttagit tillståndsbrefvet,
hvarigenom den senare personen afsagt sig all
rätt att utöfva något inflytande på
tidningens innehåll, har han blifvit af dorastoleu
ansedd för den enda rätte ansvarige, och
på grund deraf straffad för öfverträdelser
om hvilka han icke hade någon aning.
Namnsedeln och tillståndsbeviset hafva till
sammans gifvit upphof åt en ordentlig
födkrok, hvartill intet land i verlden utom
Sverige har något motsvarande, i det
uslingar, som icke hafva något att förlora, för
en ringa penning låta af samvetslösa
tid-ningsutgifvare lega sig att lida straffet för
deras förbrytelser.
Den första tryckfrihetslagen gjorde
ingen skilnad på periodiska och icke
periodiska skrifter, hvilken skilnad då med
dagbladslitteraturens ringa utveckling icke
heller behöfdes. Under de båda efter
frihetstiden följande envåldsregeriugarne
gjordes emellertid en mängd inskränkningar, i
tryckfriheten, och bland dessa tillkom
äf-ven under Gustaf III:s regeriug föreskriften
om tillståndsbeviset, dock först i form af
ett privilegium åt boktryckare att utgifva
periodiska skrifter, hvilket snart derpå
efterträddes af indragningsmakteu, i det
konungen förbehöll sig att i administrativ väg
återkalla sådaut privilegium för skrifters
utgifvande, så snart det befaus i någon
mån hafva blifvit missbrukad!. Genom
dessa och andra stadganden hade samme
konung, hvars regering firas såsom den
svenska litteraturens gyllene tidehvnrf, gjort
pressen för en tid fullständigt beroende af
de förvaltande myndigheternas godtycke,
och hans son fortfor att genom ytterligare
bestämningar mer och mer begränsa
området af de ämnen bland hvilka pressen
ännu hade ett slags skenbar frihet att hemta
sitt innehåll. Såsom ett litterärt vidunder
af sentimentala plattheter och den
fullständigaste frånvaro af sundt förnuft, men
icke såsom varaktigt iuverkande på
pres-seus förhållanden, kan nämnas den kort
efter Gustaf III:s död af lleuterholm
uppsatta och af förmyndareregeringen
utfärdade Tryckfrihetsförordningen af den 11
Juli 1792, som afsåg att meddela
fullständig tryckfrihet, men såsom lag betraktad
hade det ohjelpliga felet att vara alldeles
obegriplig och det föga mindre att sakna
alla straffbestämmelser för öfverträdelserna,
hvarföre äfven lleuterholm mot slutet af
f samma år i en äuuu mer braskande urkund
måste förklara meningen med det förra
dokumentet, så godt sådant lät sig göra.
De medgifna friheterna varade emellertid,
såsom vi nyss sade, icke längre än till
Gustaf IV Adolfs tronbestigning, då
privi-legieväsendet återfördes, men denna gång
åtföljdt af censuren och en mängd
trakasserande bestämningar om försäljuiugen af
tryckta skrifter, i det hofkauslereu fick sig
auförtrodd makteu öfver pressen och
bokhandeln, och vid hans sida stäldes en s.
k. bokhandels- och
boktryckeriuppsynings-man, med så vidsträckt maktfullkomlighet
att han icke blott egde förhindra
spridningen af redan tryckta skrifter, utan äfven
kunde hindra fortsättningen af misstänkta
arbetens tryckning, för hvilket ändamål
han hade fritt tillträde till alla
boktryckerier i riket.
Efter 1809 års statshvälfuing blef det
en af ständernas första omsorger, att
åter-gifva pressen deu fulla frihet som genom
1766 års förordning hadc blifvit henne
tillförsäkrad, och som svenska folket sedan
den tiden räknar bland sina dyrbaraste
rättigheter. Historien om de förändringar
lagstiftningen i detta afseende undergått
behöfver ej här upprepas. Vi erinra
endast i förbigående derom, att genom 1812
års i dess hufvudsakligaste bestämmelser
ännu gällande förorduing infördes åter
den så kallade Indragningsmakteu,
hvar-igenom hofkansleren berättigades att, när
han ausåg en tidning eller tidskrift vådlig
för den allmänna säkerheten, genast lata
inställa skriftens utgifvande. För att skyd<l»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
