Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma i sin ordning och bringa litet lif,
ett slags konvulsivisk stöt, åt dessa franska
provinsstäder, meu derefter kominer åter
denna tunga och ohelsosatnma sömn som
påminner om döden.»
Hvart detta system fört i Frankrike
veta vi alla, och hvart det hvar som helst i
längden måste föra är lätt att begripa.
Redlighet måste bli undantaget och
förställning regeln. Koloniens samtliga
medlemmar tänka icke på annat än att visa
sitt nit iuför höga vederbörande i Paris,
och inställsamhet blir det ledande draget
hos hela denna empfoye-befolkning, från
den fattiga officersenkun, som söker be*
trygga sin framtida utkomst genom att
erhålla en plats såsom föreståndarinna för
för en af regeringens tobaksbodar, upp till
prefekteu, som är den störste hypokriten
af dem alla.
Sådant undfaller icke den skarpa
folkin-stiukten, hvilken i synnerhet utbildar sig i
brännpunkten för allt detta officiella lismeri.
Frausmannen är af naturen på en gång fåfäng
och misstrogen; han tror sig sjelf om allt
och tror ingen annan om godt. Hans
starka logiska förstånd, uppöfvadt genom
ensidigt formel uppfostran, men utan
understöd af egen politisk erfarenhet, kastar
sig vid hvarje tillfälle på ytterligheter, och
med sitt naturliga siune för symmetri,
faller det honom, så snart ban ser ett
sned-vuxet träd, icke in att dermed är något
annat att göra än att rothugga det, för
att efter alla konstens reglor plantera ett
annat i stället, hvilket vid minsta
afvik-ning från den rätliniga enformigheten i
sin ordning skall hemfalla åt samma öde.
Deraf denna brist på skugga och
individualitet, denna förfärande flackhet i det
franska samhället. Den djupa okunnigheten
hos massorna om alla främmande folk,
deras seder, karakterer och förhållanden,
bidrager att i oerhörd grad förvärra det
onda. De verkligt bildade fransmän som
rest mycket eller länge vistats i främmande
länder göra naturligtvis undantag från
re-gelu, och isynnerhet ser man i familjer der
endera af makarne är främling, huru
äf-ven det franska sinnet är mäktigt af
universella sympatier. Meu med den stora
hopen eger detta sällan rum; de se af
ut-läudingar endast de penuingdryga eller
njutningslystua narrar som visa sig på
boulevarderna, liksom de i sina egna sty-
rande klasser endast återfinna en rutten
byråkrati och ett presterskap som brukar
religionen och väldet öfver samvetena till
de verldsligaste ändamål. Mau må icke
föreställa sit- att det är absolut hat mot
religionen som under första franska
revolutionen gaf upphof till afskaffandet af
gudstjensten och den kristna
tideräkningen, och som nyligen i Paris framkallat
samma afskyvärda företeelser. Dessa
men-niskor hafva icke begrepp om någon an
nan religion än den som för politiska
äu-daraål inpräglas af ett servilt presterskap.
Till allt detta kommer det ständiga
vädjandet till deras lägsta passioner, deras
lätja, egennytta och blodtörst, af pressen
och folkledare, som lefva på deras
okuu-nighet och deras fördomar, och den låuga
demoraliserande syslolösheten under
belägringen, som icke blef ett hår bättre
der-för att den förklädde sig under det
krigiska nitet.
Sådana äro de förhållanden som enligt
vår tanke gifvit upphof till och varaktighet
åt den sista parisiska kommunen, tillika
med den obegripliga fegheten hos det
öf-riga samhället, i synnerhet hos alla dem
som hafva något att förlora. Men man
kommer dervid alltid tillbaka till ovauan
vid sjelfstyrelse: de hafva aldrig fått sköta
sina egna angelägenheter, och när det
kommer något som är kritiskt, veta de icke
hvad de skola tnga sig före. Den nu
varande komrannen sjunger på sista versen,
och det var tydligt nog att hou icke på
längden skulle kunna bibehålla sig eus
mot en regering, så svag, så försoffad och
vensterhändt som den i Versailles, ty
hennes ledare, lika demoraliserade och
äfven-tyrliga som cheferna för 1792 års kom
mun, sakna deras energi och alla de
förut-sättniugar som åt den tidens händelser
gåfvo ett sken af storhet och patriotism.
Detta års revolutionära kommun skall falla
för sin egen inre tomhet, ty om äfven
folkledarne, utan men för sin framgång,
kunna vara bedragare, tjufvar och
mördare, så äro dessa egenskaper ensamma icke
tillräckliga att i längden upprätthålla
deras anseende. Kommunen skall derföre
snart hafva utspelt sin rol för denna gång.
Men hvad skall då komma? Den
regering som utgjutit så mycket medborgerligt
blod ka ii icke längre hålla sig uppe, äfven
om hon i sig sjelf hade mera lifskraft än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
