Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och vi skola nu se huru han söker be»
svara deu.
I det organiska lifvets vauliga
hushållning sfr det växternas göromfil, å ena sidan
att bearbeta de råäinuen som finnas i det
af dem uppsugna vattnet, å den andra
att sönderdela kolsyran för att med sig
införlifva kolet och afskilja syret. Denna
sistnämda förrättning kan endast ske
under ljusets medverkan och upphör i dess
frånvaro; det är för öfrigt nödvändigt till
att frumbrirga den gröna färgen som är
vanlig för växterna, men någon gång
ersättes af den röda eller violetta.
Cellulosan och glykoseu, de söta, mjölhaltiga,
oljiga, kådartade och ägghvitehaltiga
ämnena som tjenn djuren till näring, alstras
på detta sätt, ty djuren kunna icke
omedelbart hemta sin föda ur den oorganiska
naturen. Växterna äta icke, men djuren
förtära hvaraudra när de sakna
vegetabilisk näring.
Djuren andas liksom växterna, meu i
stället för att fasthålla kolet förbränna de
det, i det de upptaga syre ur luften och
utandas kolsyra och qväfve.
Förrättningen är sålunda omvänd mot växtens,
hvilken förser djuret icke blott med
näringsämnen utan äfven med syre. Denna
operation upphör djupt i hafvet, ty utan
växter fins ju iuga växtätare, och all
näring måste hemtas ur djurriket. Ehuru
nu mängden af djupens innevånare icke
kunna förfölja ett lefvande byte, så är
dock massan af smådjur som finnas i
vattnet tillräcklig att uppehålla lifvet hos de
högre organismerna.
Men huru lefva då smådjuren ? Man har
frågat sig oro dessa ursprungsvarelser icke
möjligen hade samma förmåga som växten,
att direkt utdraga råämnet och förvandla
det i ägghvitartade ämnen, på samma
sätt som de afsöndra kalken och kiseln
hvaraf de bygga sina skal; men Carpenter
svarar att dessa ämnen finnas upplösta
i vattnet som genomtränger infusorien,
under det en sammansatt förrättning och
en kemisk sönderdelning erfordras för
att frambringa de ägghvitartade ämnena,
eller till och med protoplatsroan,
cellämnet, och man har hittills icke sett
att denna operation kan verkställas annat
än under ljusets inflytaude, d. v. s. på
samma sätt soro hos växterna: de djur som
kunde kemiskt sönderdela oorganiska äm-
nen skulle således blifva verkliga plantor.
Här komma oss lyckligtvis den engelska
expeditionens undersökniugar till hjelp att
reda oss ur svårigheten. Redan Wallich,
och efter honom VVyville Thomson, hade
sökt visa att det i djupet af hafven
egentligen att tala icke fans någon förruttnelse
eller förstörelse af de kroppar hvilka lifvet
öfvergifvit. Geuoradränkta af vattuet, som
uppehåller jemuvigten och fyller alla
mellanrum, upplösas de eudast småningom.
Vattnet upptager och bévarar de upplösta
organiska delarne, och kau på detta sätt
föda de nya organismer i hvilka det införes.
En sådan upplösning föregår oupphörligt
i djupet af hafven, icke blott af
lemuin-garne efter sjelfva vattendjureu, utan
äfven af dem som floderna i så rikt mått
nedfrakta i hafveus sköte. Mau har genom
analyser af vattnet i Atlanten, som man
upphemtat från olika djup, funnit tillvaron
af en betydlig massa organiska, starkt
qväfvehaltiga ämnen ända till 600
famnars djup. Det är utan tvifvel med denna
lösniug som de enklaste djurformerna nära
sig. Dessa varelser, som icke hafva
någon munöppniug, ej heller uågon invärtes
ihålighet, intaga genom iudräukuing fullt
färdiga de ämnen som inuehållas lösta i
det omgifvande hafsvattnet, på samma sätt
som de afsätta den kalk- eller kiselaktiga
skorpan som utgör deras skal.
Det är icke nog för undervattensdjuren
att nära sig: de måste äfven andas, och
man har till en början svårt att begripa
, huru de kunna tillegna sig det oumbärliga
syret. Väl är de lägre djurens
respira-tionsförrättning föga verksam, och de
be-höfva högst obetydligt syre, men å audra
sidan måste deu kolsyra de utandas, om
den får hopa sig, göra lifvet fortfarande
för dem omöjligt. Porcupines
djuplodnin-gar, och de analyser man anstalt af
gaserna som innehållas i det upptagna
hafsvattnet, hafva i sjelfva verket visat att
procenten af syre minskades ju längre mån
kom ned ifrån ytan, och qväfvehalten aftog
i samma skala, under det att
kolsyremäug-den befans vara i oupphörligt tilltagande.
Proportionen af den sistnämda gasen, som
på ytan var ringare än syret, öfverstiger
denna på medeldjupen, och när man
kommer ued på 8 eller 900 famnar, är
för-ändriugen sådan att kolsyrans qvantitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
