Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nistan uppväger syrets och qväfvets
tillsammans: syret utgör d& mindre än
femtedelen af det hela (17,2 proc. mot 34,5
qväfve och 48,3 kolsyra). Denna
sist-nämda gasen är således mäktigare pä de
större djupen, i synnerhet der det
organiska lifvet är rikast representeradt, än i
de rymder, äfven djupare, som äro
jem-förelsevis öde. Det är säkert att den
ut-andade kolsyran skulle göra lifvet der
nere omöjligt, oro hon icke genom en
dubbel rörelse småningom uppstege till
ytan, under det att strömsättningarne och
vågsvallet oupphörligt förnya det dyrbara
syreförr&det. Det är således påtagligen
genom de öfre vattenlagrens omsqvalpning
soro syret i djupen oupphörligt förnyas.
Det fräsande skummet på vågtopparne
är en kraftig ventilation för vattnet på
ytan, och detta vatten, som efter
tyngdlagen genom sin nfkylning sjunker ned mot
djupet, bringar sålunda med sig lifvets
vilkor för de varelser som dväljas der nere.
Sålunda sörjer naturen för alla skapade
varelsers behof efter hvars och ens art.
De väsenden med hvilka vi här sysselsätta
oss stå på de nedersta stegen af
varelsernas trappa, de dväljas i evigt mörker
och evig tystnad, de sakna egen
rörelseförmåga och medvetande, deras lif är, när
det är bäst, såsom dessa själars, hvilka
Dante såg i de lägsta kretsarne i
afgrun-den, hvilka i sin sömnaktiga dvala stodo
på sjelfva dödens tröskel. Och ändå har
tillvaron för dem sina fröjder, ändå utföra
de ett nyttigt arbete i naturens
hushållning, hvars frukter efter oändliga
tidsåldrar skola komma våra efterkommande
till godo, eller, om jordeu då icke längre
bär något menniskoslägte, njutas och
beundras af de varelser som då äro den
jordiska skapelsens krona.
Blick på pressen.
Huru mycket den svenska
landsortspressen under de närmast förflutna årtionden»
gått framåt i kunskaper,
framställningsförmåga och deltagande i allmänna
angelägenheter, visar sig tydligast då någon stor
fråga sysselsätter landets uppmärksamhet.
Detta tecken på starkt fortgående
samhällsutveckling är tillräckligt vigtigt, för
att böra med några ord af oss vidröras.
De flesta tidningar i landsorterna som
jttrat sig oro utgången af den urtima
riksdagen hafva beklagat arméförslagets öde
och ansett en stor olycka vara skedd;
några få bysa en motsatt öfvertygelse.
Det är icke vår mening att försöka slita
tvisten mellan dessa olika åsigter, eller att
uttala vår egen föreställning om saken,
som kanske nog mycket afviker från båda
delarne: i korthet skulle vi vilja säga att
det kuude icke ske pä annat sätt, och om
ett eller annat år torde den gamla
erfarenheten besannas, att det är bäst som sker.
Hvad vi nu endast vilja anmärka är den
häftighet hvarined motsatta ytterligheter
förfäktas, ett nationaldrag som, godt i sin
grund, icke sällan bidrager att iuveckla
frågorna i stället att förenkla dem.
Det har å ena sidau blifvit taladt om
det jubel som utgången af
riksdagsförband-lingarne skulle hafva uppväckt i hela lau-
det. Vi veta aT intet sådant. De som
strängast hålla på indelningsverket i dess
närvarande form hafva utan’ tvifvel den
största anledningen till belåtenhet, ty klart
är att, såsom både vänner och ovänner
erkände, antagandet af det kuugliga
förslaget skulle hafva iuom kort tid ledt till
den gamla inrättningens fullkomliga
upp-rifvande. Riksdagens beslut har för en
tid uppskjutit denna häudelse, men
der-öfver »jublar» icke ens den som auser det
godt alt litet rådrum är vunnet.
A andra sidan har sorgen öfver hvad
som bändt gifvit sig luft i uttryck, lika
litet berättigade i sin ytterlighet och långt
ifrån kloka. »Vi kunna blott önska», heter
det i ett blad från sydöstra delen af riket,
»att den kamp som i måndags afton
utkämpades i riksdagens plena icke måtte
hafva varit Sveriges sista strid, och att
sönerna af de män som nu må hända jubla,
icke måtte en gång i framtiden, instuckna
i främmande folks arméer och utsläpade
att gjuta sitt blod på främmande slagfält,
fälla öfver sina fäder omdömen, som skola
störa deras eviga hvila».
Hvad vill detta säga? Den strid som
utkämpades i kamrarue den 2 Oktober
om aftouen gälde såsom vi sett några års
längre bestånd åt en särskild kameral-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
