Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver evighetens tröskel, och att de i denna
mening känna och se oss oändligt bättre
än vi sjelfva. Deremot är det oss mer äu
svart att fatta, huru rena andar, eller
åt-minstoue varelser i en mera eterisk
rustning än vår egen, skulle kunua trifvas att
prata om alldagliga saker, hafva reda p£
innehållet af våra kistor och skåp, skrifva
recepter för våra kroppsliga skröpligheter,
gifva oss råd vid egendomsköp och andra
ekonomiska företag, underkasta sig en
frågvishet, som ofta icke afser något annat än
att kontrollera deras sannfärdighet, och
öfver hufvnd taget låta behandla sig. på ett
sätt som föga öfverensslämmer med våra
begrepp om geutlemanlighet och sant
lef-uadsvett. Om dessa främmande gäster
hafva något att säga oss, måste det kunna
ske på ett annat sätt än genom knacknin-
: gar i väggarue efter vissa öfverenskomna
chiffer, eller genom att flytta träpinnar
öfver ett uppritadt alfabet: de måste kunna
ingifva oss goda tankar, vacka vårt hopp
och vår förtröstan till försynen, och kanske
med en duukel känsla af förfäran afvända
oss från att begå klandervärda handlingar.
Dä vi någon gång hört detta försvar för
spiritismen, att umgänget med
andeverl-deu blifvit oss öppnadt för vårt andliga
väl, rinner oss i tankarne det oförgängliga
ordet i evangelium: »De hafva ju Mosen
och profeterna; höra de icke dem, tro de
ej heller om uågon af de döda uppstode.»
Naturen är fuli af dolda krafter, som efter
hand upplåta sig för forskningeu, men
hemligheterna i andens rike har en
outgrundlig vishet undaudragil vårt
kroppsliga öga.
Blick på
Vi hålla Wuktaren räkning för dess
liberalitet Att, ehuru sjelf tillhörande
antalet af dem som ansett bäst om det
kungliga arméförslaget kunnat af riksdagen
antagas, lemna plats för en insänd
uppsats under titel: »Hnru kan Sveriges
för-svarsväsende under för handeu varande
förhållanden bäst och naturligast ordnas ?*»
Författaren, synbarligen en yrkesman,
gif-ver en lojal men allvarsam kritik af
förslaget, hvilken vi anse förtjena en
allmän-uare uppmärksamhet. Det yttras deri om
den railitäriska sidan af saken:
De 20 åldersklasser, som enligt det kongl.
förslaget skulle kallas under vapen, utgöra
till sammans, om man räknar 16,000 man pä
hvarje klass, något mera för de första, n&got
mindre för de sista, 300,000 man, och då
der-till läggas indelta armén och de värfvade
trupperna, blifver hela styrkan 330,000 man.
För att inse dessa siffrors kolossala storlek
torde det vara tillräckligt anmärka, att enligt
folkmängdsförhållandena Tyskland skulle hafva
relatift 3,300,000 man och Ryssland öfver
6,000,000 under vapen; men hvem har
någonsin i dessa länder ens tänkt på så stora
siffror? Och dock måste påpekas, att dessa
länder till följd af sina talrika fästningar hafva
ett vida större behof af landstorm än Sverige.
Vi hafva omöjligen kunnat förstå nyttan af
ett dylikt kolossalt uppbåd, som ju till allra
största delen blott måste blifva en
organisation på papperet, men som dock har de
väsentliga olägenheterna att väcka föreställning
om en styrka, hvilken man i sjelfva verket
icke har, och alldeles onödigtvis oroar befolk-
pressen.
ningen, som känner sig stå under militärlagar
ända ifrån 20:e till 40:e året. utan ens hopp
att genom friköping kunna derifrån befria sig.
Vida bättre hade väl varit att bestämma ett
måttligt antal klasser, då det i alla fall lika
lätt låtit sig göra att vid öfverhängande fara
genom särskildt riksdagsbeslut kalla flere
klasser under vapen. Reger.ngen har tydligen
blifvit inledd på de kolossala siffrornas bana
genom den häftiga militåragitation, som sedan
många år i landet bedrifvits, börjande med
skarpskytterörelsen och blifvande allt
häftigare, tills den slutligen under sista kriget
öf-vergick alla gränser. Vetenskapligt bildade
militärer hafva hällit föredrag, deri de sökt
bevisa, att om Sverige hade 200,000 man, skulle
det ensamt kunna försvara sig mot hvilken
stormakt som helst. Vi äro icke i tillfälle att
bedöma denna bevisnings styrka, men åro
säkra på, att Sverige knappast kan och ännn
mindre vill ntrusta 200,000 man dagliga
trapper. För ideologerna har det stått såsom ett
önskningsmål, att hvarje man skulle vara
skicklig försvara sin fädernejord, men detta låter
i de moderna samhällena sig icke utföras, icke
blott derför, att de talrika yrkena ej kunna
helt och hållet beröfvas sina arbetskrafter,
utan ännu mera derför, att det sätt hvarpå
krigen nu föras, gör en arméorganisation i
detta omf&ng till en ren omöjlighet.
Uttrycket att »gå man ur huse» hade under enklare
krigföring sin betydelse, men är nu mera ord
utan mening.
I det kongl. förslaget var den tilltänkta
stora arméns kadrer (befäl) högst ill a försedda.
De fasta officersplatserna voro, utom
rege-mentsbefälet, endast upptagna till 20
kom-paniofficerare på hvarje stambataljon af 500
man, men då detta blott utgör 4 på
hundra-det af det senare slaget, hvilket i sig sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
