Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tig för karaktersbildningen i den riktniug
tiden fordrar. Stora kemister hafva nästan
utan undantag alltid visat stor skärpa och
en ovanlig noggranhet eller samvetsgranhet
uti iakttagelsen, icke blott i sina egna
vetenskapliga forskuingar utan i allt hvad
som rörer det dagliga lifvet. Vår egen
Berzelius är derpå ett släeude exempel.
Tyndall omtalar på ett annat ställe ett
litet drag från denna resa, som är så
betecknande för engelska seder att vi icke
kunna förbigå det. Faraday’s ställning hos
den lärde baroueteu var något midt
emellan ett veteuskapligt biträde och en
personlig tjenare, och han åt icke vid Dnvv’s
bord. De resande gjorde ett besök hos
den bekante kemisten De la Rive i Schweiz,
som mottog dem med storartad gästfrihet
och som, snart bekant med Faraday’s
utmärkta egenskaper, förklarade att han icke
kunde anvisa en så framstående ung man
uågon annan plats än vid sitt eget bord.
Sir Humphrey tog saken lugnt, men lady
Davy blef högst förgrymmad, och denna
simpla sak lade grund till en spänning,
som, om än mot parternas vetskap och
vilja, synes hafva varit verksam flere år
derefter, då det blef fråga om att invälja
Faraday i Roy al Society.
Efter hemkomsten till Euglaud återtog
Faraday sin gamla bostad och befattning
vid Roval Institution, och började icke
länge derefter att hålla föreläsningar i
City Pbilosophical Society, af hvars
medlemmar en liten krets uärmare slöt sig
omkring honom. I denna omgifning sökte
han genom uppmärksamhet på sig sjelf och
andras granskning ersätta hvad som fattades
honom i en vårdad uppfostran, och kanske
äfven för den sociala ringaktning som han
erfarit af det Davyska paret. Ett uttryck
i en af dessa föreläsningar synes antyda
något sådant. »Det är», säger han, »icke
den som i makt rest sig högt öfver sina
meuuiskor, icke den som i hvarje
ögonblick har en praktfull vagn och en talrik
betjening till sitt förfogande, utan den
som gjort mest godt ät sina
medmenni-skor, gifvit dera ledning i ögonblick af
svaghet, hjelp i ögonblick af nöd och
upplyst dem i deras okunnighet, som går i
spetsen för menskligheten».
År 1823, vid 32 års ålder, hade Faraday
den utmärkelsen att blifva invald till
ledamot af Royal Society. Det skedde icke
utan häftigt motstånd. Ett pHr år förut
hade han kommit att åhöra ett samtal
mellan Woollaston och Davy angående
elektromagnetismen, och i en kort derefter
utgifven skrift vidrörde han den förres
teorier, utan att, såsom det var hans
af-sigt, hafva fått tillfälle alt dertill inhemta
hans medgifvaude. Woollastous vänner fat*
tade eld, ehuru Faraday genom sitt
manliga och grannlaga erkännande af den
begångna urnktlåtelsen gjort Woollaston sjelf
till en af sina varmaste vänuer. Davy
höll ocksfl till baka, antingen af uågon
ovilja att se en mau, hvilken h»u
betraktat såsom en slags personlig tjenare,
upphöjd till sin jemlike, eller af någon
fruktan att se sitt vetenskapliga namn
öfver-glänsas af en före detta
handtverkarelär-ling.
Två år före ledamotskapet i Royal
Society hade Faraday ingått äktenskap med
miss Sarah Barnard, och denna förbindelse,
skrifver han sjelf nära trettio år senare,
hade han i väsentlig mån att tacka icke
blott för en oafbruten huslig lycka, utan
livad mer är, för »den andliga helsa» som
är så nödvändig för all intellektuel
verksamhet. Hans lefnadstecknare meddelar
några bref till detta fruntimmer, hvilka
förtjena att ställas vid sidan af det allra
bästa af detta slag som någonsin blifvit
öfverlemnadt åt offentligheten. De flesta
romaner sluta med brölloppet; en del börja
derined, och skildra då merendels den
vördnadsvärda institutionen såsom ett slafveri,
hvilka alla varmare sinnen drifvas till att
bryta. Sådant är förhållandet med den
franska skolan, och man knu knappast
mycket misstaga sig, om inan säger att
deunu ohyggliga åsigt af äktenskapet har
en stor, om också icke öfvervägande andel
i Frankrikes politiska elände. Den sanna
poesien börjar der den falska slutar,
nem-ligen i det ögonblick då gemensamma
intressen, pligtkänsla och lojalitet taga vård
om tillgifvenheten raéllan könen och göra
viljan till dess målsman i stället för
fantasien. Såsom vi af utgifua brefsamlingar
lära känna en lady Colingwood, en lady
Franklin och en Sarah Faraday, uppväga
de hundratal af de mest beundrade
roman-hjeltinnor.
Det är en annau märkvärdighet i
Fara-dav’s enskilda lif än hans långa och väl
förtjenta husliga lycka, som intager ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
