Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var farligare att läsa en förbjuden bok
eller tidning än att rfina pä öppen gata
och stjäla till och med ur fickorna på en
storhertig. Lagens hela grymhet var för*
behällen åt de politiska syndarne, vare sig
i handling eller uppsåt; med dem fyldes
fängelserna, och hvad dessa hålor icke
rymde skickades i landsflykt. Medan de
indrägtiga embetena hemma fyldes af ka*
rakterslösa äfventyrare, försmäktade Italiens
bästa söner i fängelserna eller vunno med
sitt arbete en knapp och bekymmersam
utkomst i Genéve, London eller Briissel.
När vi tänka till baka på allt detta
elände, få vi icke förglömma att den förste
monark som talade nådens och mildhetens
språk var Pius IX, då han 1846 tillträdde
påfveembetet. Hänryckningen och tack*
sam heten kände inga gränser, då han af*
kunnade sin politiska amnesti; han var den
mest populäre furste i Europa, och Rom
var ett helt år högqvarteret för den
politiska liberalismen, till de öfriga italienska
potentaternas afsky och förskräckelse. En
enda af dem gjorde i detta afseende ett
undantag, och det var konung Carl Albert
af Sardinien, som offentligen tackade Gud
för det han gifvit Pius IX åt Italien.
Det är ingen anledning till den
föreställningen att icke Pius IX mente ärligt
med sitt Viva f Italia, eller att han ett
enda ögonblick af sitt långa och pröfvade
lif blifvit denna känsla otrogen. Så
mycket måste erkännas till haus fromma, och
den som i framtiden kommer att skrifva
det italienska enhetsarbetets historia skall
icke för det ekumeniska mötet och
ofel-barhetsdogmen och alla andra
ålderdoms-förvillelser glömma den stora
tacksamhetsskuld hvari Italien står till den liberale
påfvekonungen. Men rådde han väl för
att han icke kunde förena det oförenliga P
Redan innan hans utlofvade konstitution
var färdig, hade makten halkat nr hans
händer, och den liberala klubben Oircolo
Romano hade blifvit Kyrkostatens verkliga
regent. Konstitutionel styrelse och
påfve-döme låta lika litet förena sig som eld
och vatten: det okränkbara, ofelbara
helgonet, oförmöget att utfärda andra lagar
än dem som voterades af syndiga
förvillade menigheter, och kontrasignerades af
verldsliga, ofelbara ministrar!
Icke heller kan derföre någon ting vara
mera tragiskt än den oupphörligt tillta-
gande konflikten mellan hans ställning
såsom liberal regent och hans ställning
såsom enväldig kyrkofurste, och det var säkert
icke med lätt hjerta, som han till folket
under sin balkon, när det under serenader
och fackeltåg sökte aftvinga honom
ytterligare medgifvanden utropade: »Jag kän
icke, jag för icke, jag vill icke». Och
huru skulle han, fridsfurstens vikarie på
jorden, kunna uppmuntra ett krig mot
Österrike, den mest uppriktiga katolska
makt som hittills upprätthållit hans välde?
. Det var derför icke utan en lycklig
diplomatisk dubbelhet som han till ett
dragonregemente, hvilket stod på väg att förena sig
med den piemontesiska armén i Lom
bardiet, förklarade att hans apostoliska
välsignelse skulle följa dem ända till Po. Om
de angrepe det österrikiska området, kunde
han två sina bänder.
Pellegrino Rossi skulle hjelpa påfven att
komma till rätta, så väl med den
italienska enheten, hvilken denne statsman tänkte
sig såsom ett fursteförbund, som med den
civila regeringen och finanserna, hvari han
hade djupa insigter, och han befann sig
just på vägen till den romerska
nationalförsamlingen, der han skulle framställa sitt
enhetsförslag, då han, på den stora
trappan i hela nationalgardets åsyn, nedstöttes
af en lön mördare, utan att en enda arm
rörde sig för att fasttaga brottslingen. Det
har aldrig blifvit utrönt från hvilketdera
hållet, jesuiternas eller radikalernas, dessa
dolkstötar kommo: båda parterna hade lika
stor anledning att hata en
juste-milieu-man såsom Rossi. Följden blef påfvens
bekanta flykt till Gaeta, der den
reaktionära ligan och hela den katolska
diplomatien samlade sig omkring honom,
medan de lika bekanta revolutionära
experimenten i Rom och Florens verkstäldes af
Mazzini och Guerazzi, och den olycklige
Carl Albert lemnades ensam att mot den
österrikiska öfvermakten utkämpa denna
olika strid, som vid Novara slutade med
ett nederlag, hvilket förledde honom att
på sjelfva slagfältet nedlägga sin tunga
krona.
Denne ridderlige monark hade i hela sin
politik begått det stora misstag som
uttalar sig i det ofta citerade uttrycket Italia
farå da se, Italien skall veta att hjelpa
sig sjelf. Ett land som allt ifrån Roms
fall varit ett fält för främmande stämplin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
