Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gar, liksom för främmaude eröfrare,
der-till sönderfallet i stora municipala
grupper, af hvilka hvar och en älskade att kalla
sig sjelf för Italien, kunde äfven med bästa
vilja icke göra sig oberoende af utländsk
hjelp, och eget nog väntade sig både den
sardiniska monarkien och det republikanska
partiet denna hjelp från samma båll som
hittills sträfvat att upprätthålla den
verlds-liga påfvemakten. Den klarsynte grefve
Cavour hade lyckats under Krimkriget göra
sig kejsar Napoleon väl bevågen, och
Or-sini s bomb kom såsom ett visitkort, för att
påminna den kejserlige carbonaron om bans
forna förbindelser med det unga Italien.
Huru mycket denna brottsliga handling
verkade på ett i botten vidskepligt lynne
såsom Napoleous, är icke lätt att afgöra,
men efter all sannolikhet var det icke så
litet, och det fordrades en stark
öfverty-gelse å hans sida för att tvinga hans envisa
statsmän, hvilka efter gammal diplomatisk
hufd förestälde sig att Frankrikes storhet
och lycka ensamt hängde derpå att alla
dess grannar voro eländiga och svaga, till
att uppträda för en annan latinsk makts
storhet och sjelfständighet. A sin sida
hade de italienska republikanerua klokhet
nog att finna sig i den oundvikliga
samverkan med statskuppens verkställare, och
det var först efter freden i Villa Franca
som de, anseende sig förrådde, slöto sig
kring Garibaldi och än en gång öppet
kallade sig republikaner. Icke det minst
märkvärdiga i denna underbara mans öden
ar den ställning af vexlande vänskap och
fientlighet han under sin skiftesrika lefnad
iakttagit till konuugadömet: räddad af
Cavour vid Gaeta, sårad och fången vid
Aspromonte, och allt sedan behandlad
såsom ett farligt barn, har han icke desto
mindre varit en af de mäktigaste
häfstän-gerna till upprättandet af det italienska
konungadömet.
Den italienska pånyttfödelsen hade
emellertid behof af många häfstänger, och Frank- i
rikes, den alltid tvetydiga bundsförvandtens, j
hjelp gjorde icke till fyllest. Napoleon var
en afsvuren fiende till ett enigt Italien;
liksom Rossi ville han hafva ett fursteförbund,
och han vurmade allt jemt på lösningen
af detta- omöjliga problem, som en samtida
författare kallat qvadratureu af den
italienska cirkeln, eller det nya Italiens
försoning med påfvemakten. Han så godt som
tvang den sardinska regeringen till det
tvetydiga septemberfördraget 1864, hvilket,
liksom alla andra tvetydiga och orena
handlingar, eudast hade till följd att drifva
sakerna till det mål dit upphofsmannen minst
ville. Handlingspartiet dref regeringen
oupphörligt framåt, och olikt alla andra
oppositionspartier, voterade det
oupphörligt medel till nya rustningar; under de
sju åren från 1859 till 1865 hade
konungariket utgifvit omkring två tusen millioner
francs på krigsrustningar. Men år efter
år förfiöt utan att något annat blef
företaget än skenbart fruktlösa
demonstrationer, hvari italienarne af gammalt voro
mästare. Kamrarne voro upptagna af
finan-ciella och administrativa reformer, och i
början af 1866 hade man till den grad
uppgifvit alla tankar på Venedig och Rom,
att intet mindre var i fråga än en allmän
afväpning. Det kom likväl icke längre
dermed än till afsigten, ty några månader
senare hade Italien blifvit Preussens
bunds-förvandt mot Österrike, och erhöll Venedig
i trots af sina båda nederlag, i följd af
Napoleons mer än motvilliga bemedling.
Fyra år senare föll Rom i följd af ett
annat preussiskt krig, såsom ett moget äpple
till Italien, sedan dess forna bundsförvandt
blifvit i grund slagen, kejsardömet störtadt
och den nya tyska enheten upprättad. Om
Italien hädanefter behöfver en utländsk
bundsförvandt, torde det bli Österrike, mot
detta samma Frankrike som gaf den första
handräckningen, och kanske till och med
mot samma Preussen som gaf det andra, i
fall Tyskland en gång skulle fä lust att
efter sitt rörelsepartis hotelser skaffa sig
en fast fot vid Adriatiska hafvet. Så
många mödor, så vidlyftiga kombinationer,
och framför allt så mycket tålamod och
sjelfförsakelse kostade det att återupprätta
den under nära två tusen år förlorade
statsenheteu, och man är färdig att
utbrista med den romerske skalden:
Tant® molls erat Romanam condere gentem.
Och är då nu allt såsom det bör vara
eller fiunas inga vidare faror att bekämpa?
Afven om man skulle nödgas gifva ett
ue-kande svar på båda dessa frågor, fins dock
intet skäl till modlöshet, än mindre till
förtviflan. Utan all fråga återstår änuu
mycket att rätta och förbättra, och
för-valtningsmaskinen arbetar tungt och illa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
