Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blygsamma stoltheten att icke utan
ända-mäl prisgifva sig åt likgiltiga personers all*
deles obehöriga nyfikenhet.
Författaren slutar detta kapitel med
följande ord: »Att vara ödmjuk och sakt-
modig till sinnelaget men stor i tanke och
kraftfull i handling: att vara sanufärdig,
ädelmodig och uppriktig, barmhertig mot
de fattiga och hjelpbehöfvande, höflig mot
alla: att leda de unga och visa aktning
för de gamla: att vara förnöjd med sin
lott och aldrig afundas någon — detta är
att vara en gentleman enligt de bästa
mön-ster som verlden någonsin skådat, och
någon ting helt annat och vida bättre äu att
vara gentil», Detta iunefattar allt som
be-höfver sägas, men det är en svår sak att
vara gentleman, och för att uppnå den
hafva engelsmännen uppstält ett helt
system af lefnadsregler. Så är det en
grundsats i deras bättre klubbar, att intet
samtal tillåtes, äfven blaud män, som skulle
kunna stöta ett väl uppfostradt
fruntimmers öra. Att på ett befallande
sätt tilltala betjening, att lemna bref och
besök obesvarade, eller att i öfrigt
undandraga sig iakttagandet af de gängse
um-gängesbruken, vore en oförlåtlig
förbrytelse mot denua i 6ystera bragta
granlagenhet, hvilken verkar såsom ett
välgörande band på råare lynnen. Hertigen af
Wellington lemnade icke ett enda bref obe
-svaradt af de många hundrade hau
dagligen mottog, och man berättar om honom
att han på den militärklubb der han ofta intog
sin middag aldrig gjorde någon utgift som
låg utom den anspråkslösaste
subalternof-ficers tillgångar, på det ingen på den grund
måtte känna sin underlägsenhet. Vi
känna liknande drag af våra högst uppsatta
personer, åldriga, i samhällsställning,
in-sigter och ansende framstående män, sonv
aldrig försumma en valförrättning, aldrig
undandraga sig de obetydligaste
kommunala uppdrag, aldrig annat än aktningsfullt
tilltala ens det fattigaste barn. Hvad är ;
all modedamens skönhet, all
dandybelef-venhet, i jemförelse med denna pligtkänsla,
som har sin grund i hjertats sanna godhet
och sin yttre försköning i ett förfinadt
lef-nadsvett!
Begynnelsekapitlet i den senare serien,
hvilken nu för första gången blifvit på
svenska öfversatt, bar till öfverskrift: »Ar
menniskan skapelsens krona eller en krä-
lande mask»? »Författaren, som betecknar
afsigten med sina små afhandlingar vara
den »att söka förmå sina läsare till att
tänka rättsinnigt, lära sig att inse hvari
menniskans sanna värde består, och
följaktligen sträfva att lefva ett med detta
hennes värde föreuligt lif», uudersöker till
en början hvad ett sådant lif vill säga, och
om det är några nya grundsauningar som
behöfva upptäckas för att begripa det, eller
om det icke är uog att omskapa, oropolera
och ånyo innefatta de gamla Han finner
då att det sista är förhållandet. För
honom äro, såsom han säger, några af de
äldsta böcker tillika de nyaste, och han
visar med deras vitnesbörd att menniskan
ej behöfver lära sig luftseglingskonsten,
göra ångau och blixten till siua
tje-uare eller uppmäta de himmelska
rymderna, for att intaga siu plats såsom
skaparens afbild och den synliga skapelsens
herre. Hos Gamla Testamentets skalder,
liksom hos Roms och Greklands, finna vi
samma tanke om menniskans ställning i
skapelsen, lika väl berättigad som det
tomma skrytet hos några moderna skriftställare
öfver uppfinningar och upptäckter, till hvilka
de sjelfva icke i ringaste mån bidragit, är
smaklöst och oberättigadt. Det är icke
deras förtjenst att de föddes i
»upplysningens tidehvarf», ett tanklöst och tomt ord.
hvilket, om det eljest innebär någou
mening, endast synes beteckna deras
oförmåga att täuka sig en framtidens upplysning
af högre art än den närvarande.
Menniskan är född till något bättre än det hon
är, och det aldrig upphunna sträfvandet till
detta bättre är den bästa delen af hennes
lott. Hennes verk är icke slutadt dermed
att hon upplöjde jorden, för att bereda
sig en tillräckligare och sundare näring,
tämde och förädlade djuren, upptäckte
jern och stål i bergen, bygde samhällen
och skref lagar, hvarigenom de svagare
vunno skydd, qväste deu öfvermodiga
styrkan genom gemensamhetsförbund,
upp-fanu vetenskaper och konster till
lif-vets försköning, samt inrättade jernspår och
farleder mellan afiägsna nationer. Hon har
sig förelagda ädlare mål, hvilka hon bär
på jorden aldrig fullständigt skall uppnå,
men mot hvilka hon oaflåtligen skall
sträfva, och i sjelfva sträfvandet ligger storbeten
af hennes bestämmelse antydd, om ej
fullständigt uppenbarad. Författaren har otvif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
