Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beter till tals, efter som »Arbetarefrågan» i
detta ögonblick är på allas läppar. Men
ser man närmare på saken, har frågan om
en skatteeftergift, motsvarande på sin höjd
värdet af ett halft vinterdagsverke af det
lägst godtgjorda arbetet, icke det minsta
sammanhang med arbetarefrågan i dess
egentliga mening. Den klass af arbetare
som just nu tränger sig fram i den
politiska förgrunden med fordringar på
politiskt inflytande, och på reglering genom
statens åtgärd af arbetsvinstens fördelning,
nr icke den för hvilken en skänk af 40
öre om året har något att betyda, och :let
erinrades, under öfverläggningen i Första
kammaren om skyddsafgiftens nedsättande,
att hvad staten i första rummet är
skyldig arbetaren, nemligen oinskränkt frihet
att till sin nytta bruka sina förmögenheter,
det har genom de nya
näringsförfattnin-garne redan blifvit honom beskärdt, att
industriens blorastring i ett land är för
arbetaren ojemförligt mera välgörande än
en statsallmosa af några öre, och att
efterskänkandet af en knappast nämnvärd tribut
till det allmänna, hvilken han nästan icke
känner och öfver hvilken han icke
beklagat sig, omöjligen kan af honom uppfattas
såsom eu till tacksamhet manande
väl-gerning.
Denna argumentation förblef ovederlagd,
och vi skulle knappast tro att den kan
med något hopp om framgång bemötas.
Också utföll Första kammarens votum med
den förkrossande siffran af 17 röster för
och 77 emot regeringens förslag. Den
»ministeriella uudfallenheten» hos denna
del af representationen har af pressen
blifvit upphöjd till en trosdogm. Skall man
äunu längre fortfara att upprepa den nötta
sagan ?
Hvad Andra kammaren angår, ställer
sig frågan om skyddsafgiften visserligen
något annorlunda: dess medlemmar anse
sig mera omedelbart representerande de
djupa lederna — en föreställning hvari
man både upp- och nedifrån gjort allt för
att stärka dem — och det var
ögonsken-ligen på att vinna deras bifall, som den
kungliga propositionen var anlagd. Huru
vida detta bemödande lyckats, är mycket
svårt att af diskussionen och voteringarne
bedöma, tv en annan faktor hade här
till-kommit, hvilken vi längre ned skola taga i
betraktande. Man har trott sig icke begå nå-
gon orättvisa, d& man sagt att den besutna
allmogen icke kan hysa några synnerligt
varma sympatier för nedsättandet af ea
afgift, hvilken, om den verkligen trycker
någon, drabbar en helt annan klass än
dess barn, torpare, sockenhandtverkare och
andra obesutne, så vidt de ej äro för
fattigdom derifrån befriade, med ett ord alla
sådana hvilka genom sin obesutenhet äro
lika vidt skilda från det egentliga
bondeståndet sora tred je ståndet i slutet af förra
århundradet från den tidens jordegande
aristokrati. Detta har naturligtvis icke
hindrat en och annan talare att framföra
vackra, och äfven sanna allmänna
betraktelser om de fattiges rätt; men frågan hade
blifvit sammankedjad med andra, af
hvil-kas lösning den för det närvarande blifvit
beroende, och det är icke utan sin
märkvärdighet, att vid den votering som
bestämde en återremiss, för att vinna
anstånd till dess Andra knmmaren för sin
del fattat beslut om mantalspenningarnes
borttagande, var det endast 58 som
röstade för bifall till kongi. mnj:ts
proposition.
Den andra skattenedsättning som blifvit
af regeringen förordad var borttagandet af
lastpenuingarne. Ingen skattelindring kunde
i sig sjelf vara rättmätigare, och om båda
kamrarne tillbakavisat den rae^ en så
öf-verväldigande majoritet som 67 mot 41
i den första och 130 mot 27 i den andra,
eller i hela riksdagen 197 mot 68, så
bevisar detta ingen ting annat än att frågan
derom icke kommit å bane i den ordning
som vederbort. Det N är möjligt, att om
skyddsafgiftens nedsättande aldrig blifvit
ifrågasatt, skulle det hafva gått bättre med
lastpenningarne, men alldeles gifvet lärer
det icke vara: den allmänna meningen är
dertill allt för litet förberedd. Man har
icke lärt sig inse, att en beskattning som
lägges på sjelfva transportmedlet i sista
hand faller på afnäraareh och på de varor
som fraktas i fartygen, men icke på deras
egare, hvilka nog lära veta att hålla sig
skadelösa genom de högre fraktbeloppen,
men det är en lång väg för tanken att
följa obetydliga bråk af ören, som genom
denna skatt hopa sig på förbrukaren af
den fraktade varan, och hvad den stora
allmänheten ser af sammanhanget i de
ekonomiska förrättningarne är så litet i
förhållande till hvad den icke ser. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
