Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strödda underrättelser.
Pligterna mot lidande me dmen- ;
niskor. Den i Kristiania sedan årets
början utkommande Tidskrift for behandling
af almindelige Samfundsspergsmaal
innehålla i sitt Januarihäfte en artikel i denna
fråga, så lydande:
»När man betänker att här på jorden
lef-vat menniskor i flere tusen år, och man så
kastar en blick till baka på hvad alla dessa
menniskor under hela denna långa tid hafva
gjort för sina lidande medmenniskor, kan
man verkligen blifva slagen med förfäran,
då man ser huru gränslöst obetydligt det
hela är. Ja, hvad som är ännu mer, man
skulle nästan kunna tro att hela
menni-skoslägtet gått i en half dvala, ända intill
allra sista tiden.
Huru bar man icke t. ex. icke uppfört
sig mot de stackars sinnessjuke. Ehuru
man redan före Kristi tid hade temligen
godt besked om sinnessjukdomens sanna
väsende, och ehuru både romerska och
grekiska läkare längre fram antydde, huru
mycket som kunde uträttas för de sinnessvage
endast genom en god moralisk behandliug
och ett efter sjukdomens beskaffenhet
af-passadt både andligt och kroppsligt arbete,
var det dock så låugt ifrån att dessa
anvisningar efterföljdes, att det tvärt om
förgick århundraden, uuder hvilka de
sinnessjuke betraktades såsom förhexade eller
besatta, så att de offentliga myndigheterna
till slut måste ingripa. Men efter tidernas
anda tänkte man icke på bjelp och beskydd
för de lidande, utan endast på fördömelse
och straff. Såsom moraliskt pestsjuke
utstöttes dessa olycklige af det menskliga
samhället och misshandlades, tills de
slutligen såsom blodiga offer fingo lida döden
på bålet för mensklighetens okunnighet och
barbari.
Och sådant räckte genom århundraden 1
Till och med sedau en bättre
upplys-niug och eu större hnmanitet hade satt
skrankor för de mest uppenbara
grymheterna, förbättrades dock endast föga de
sin-ne88Bjukes ställning, ty fördomarne mot dem
hade ingrott från århundrade till
århundrade. Det är likväl först i slntet af förra
och början af detta århundrade, som man
i den civiliserade verlden har tagit sig
ordentligt an dessa olyckliga, ja det än i de
| flesta länder till och med först på den
allra sista tiden som man gjort något
riktigt allvarligt för dem.
Detsamma gäller om straffängume, som
på det hela taget också böra räknas till
våra lidande medmenniskor. Huru bar man
väl icke misshandlat dem under
århundraden, och det ända till den allra sista
tiden. Hvad både andliga och verldsliga
myndigheter på detta område hafva förbrutit
är så förskräckligt, att håren ordentligt
kunna resa sig på hufvudet på hvar och
en som blott flyktigt gör sig bekant med
hvad som under tidernas lopp har
försiggått i fängelserna rundt omkring. Och
likväl kan man nästan säga att de menniskor
äanu lefva, som hafva sett första
begynnelsen af en inför moralens domstol
någorlunda försvarlig behandling af
straffån-garne.
Och huru har man ej försummat de
blindfödde, dessa olycklige, som under långa
lider icke utan hjelp kunna röra sig från
stället, men dock deltaga i våra samtal och
uttrycka sina känslor. Måste det väl icke
erkännas att den brist på omtanke som
visat sig i förhållandet till alla dem som
sålunda måste sitta fängslade på ett ställe,
har sin grund i en större egoism, eller en
större omsorg om eget välbefinnande, och
en större likgiltighet för andra äu mau
egentligen har lof att visa i sitt förhållande
till sina egna baru och sina egua syskon»
Man tänke sig endast, att då det nu
omsider på allvar skall gifvas de blindfödde
en ordentlig undervisning, befinnes en af
de vanskligheter som allra först måste
öf-vervinuas ligga deri, att deras
rörelseorganer hafva förlorat både rörlighet och kraft
under det långvariga stillasittandet i hemmet.
Och dock har det visst varit en stor
sällsynthet att de blinde nödgats lida någon
positift omild behandling. — Man har blott
låtit dem sitta 1
Och de döfstumme har man låtit gå och
stå efter behag. Men då dessa ej få en
ordentlig uppfostran, äro och blifva de blott
halfva menniskor. Det gagnar dem
temligen föga att endast se färger och former,
då de icke tillika kunna andligen påverkas
af andra. Om de icke, med många
besvärligheter för både lärare och lärjunge, or-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
