Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3U —
generationer varit dem dyrbara, och
nedstiga från de höjder der fantasien tronar
i sysslolös maklighet till eu nära
betraktelse af de jordiska tiugeu, hvilka under
den omedelbara iakttagelsens synglas visa
sig mycket annorlunda mot hvad den fritt
skapande fantasien gjort dem till. I ett
sådant skede befinner sig för det
närvarande naturvetenskapen. Den induktiva
forskningsmetoden har inträngt till och
med på sådana fält för iakttagelsen som
hittills varit jemföreisevis fredade för den
sinliga observationen, och sjelfva
psykologien håller på att öfvergifva spekulationen,
för att intaga en plats bland
naturvetenskaperna.
Vi hafva några gånger till förene gjort
en eller annan lätt antydning i denna
riktning, och yi hafva ej sällan varit frestade
att något närmare redogöra för åtskilliga
utländska iakttagelser af detta slag, bland
hvilka den engelska läkaren Maudsley’s
intager ett framstående rum. Men ämnet är
granlaga, och då denna tidskrift icke gör
anspråk på att meddela sjelfständiga
naturvetenskapliga afhandliugar, hafva vi tvekat
att intaga något, som ej inför tidens
strängaste empiriska forskning kunde gälla
såsom konstatcradt. Denna naturliga tvekan
måste emellertid försvinna, då en man
sådan som Claude Bernard, den
verldsbe-römde franske fysiologen, sjelf uppträdt
med en afhandling i »Revue des deux
Mondes» om hjernan och dess
förrättniu-gar. Hvad som här nedan förekommer är
till allra största delen endast eu
sammanfattning af detta arbete.
Mr Bernard erinrar till en början, att
fysiologiens första omsorg var att förlägga,
eller så att säga lokalisera, lifvets olika
förrättningar i de särskilda kroppsdelar som
tjena dem till verktyg; det är sålunda som
man fäste matsmältningen vid magen,
blodomloppet vid bjertat, respirationen vid
lungorna, och som man slutligen förlagt
tankens och förnuftets verksamhet till hjernan.
Emellertid hindrades man af aktningen för
det öfversinliga från att göra
hjernfunk-tionerna till ett rent och enkelt uttryck af
själsverksamheten. Cartesius, som måste
räknas bland grundläggarne af den
moderna fysiologien, emedan han begrep att
lifsföreteelserna endast låta förklara sig
genom de allmänna fysiska och mekaniska
lagarne, har i detta afseende uttalat sig
med fullkomlig tydlighet. Han slöt sig
nära till Galieni föreställning om
lifsandar-nes bildning i hjernan, och lät dem genom
nerfsyatemet utbreda sig öfver hela den
öfriga lefvande mekanismen, men öfver och
utom denna hjernans fysiologiska
verksamhet satte han själen, som gifver menniskan
förmågan att tänka. Hou fick sitt säte i
den så kallade talikottkörteln, denna i
tredje hjernkammaren belägna
hemlighetsfulla kropp, och derifrån mente Cartesius
att hon utsände de henne underdåniga
lifs-andarne. Huru forskarne i en följande tid
sökt att uppställa en skilnad mellan
verktyg och underlag, i det de sagt att
hjernan väl är ett »ubstrat men icke kan
vara en organ för det andlige hos
meuni-skau, måste vi här förbigå. Den fråga
Bernard uppställer är att utröna, huru vida
den relativa okunnighet hvari vi befinna
oss i detta afseende skall försvinna med
vetenskapens framsteg, eller om kunskapen om
lifvet måste för alltid förblifva en
hemlighet för fysiologien. Han är för sin del af
den förra meningen. De metafysiska
företeelserna som stå i sammanhang med
tanken, medvetandet och förnimmelsen, äro
enligt hans tanke, uär de betraktas ur
fysiologisk synpunkt, ingen ting annat än
vanliga lifsföreteelser, och kunna icke vara
någon ting annat än resultaten af den organs
verksamhet soro uttrycker dem.
I sin anatomiska utveckling följer
hjernan den allmänna lagen och tilltager i
massa i samma mån som de förrättningar
för hvilka hon bär ansvaret tilltaga i
betydenhet. Ju större intelligens hos djuret,
desto större hjernmassa, och relatift störst
är hon hos menniskan. Efter hjernans
form, och antalet af de veck eller vindlar
som gifva henne eu större yta, kan man
redan sluta till djurens olika grad af
intelligens, men det är ej blott hennes yttre
utseende som förändras med hennes
verksamhet, utan äfven hennes inre massa
tilltager i förveckling och konstmessighet, i
samma mån spm de andliga förrättningarne
blifva mångfaldigare och mera sammansatta.
Anatomien har nemligen lärt oss, att
hjernan, långt ifrån att vara en simpel likartad
hvitgrå massa, är den allra underbaraste
väfnad af rör och trådar, hvilkas
förbindelse eller arrangement vexlar för hvarje
olika slag af varelse.
Om vi nu betrakta de organiska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
