Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beten i de kemiska förvandlingar hvilka
försiggå i cellväfnaden, äfveu som till den
stegring i temperaturen hvilken deraf är
en nödvändig och omedelbar följd. Att
värme alstras i de lefvande kropparne har
länge varit bekant, men de gamle gjorde
sig eu alldeles oriktig föreställning om
or-sakeu till denna värmeutveckling, hvilken
de togo för en medfödd inre kraft, som
hade sitt säte i hjertat, denna härd, der
blodet och lidelserna koka. Längre fram
i tiden antog man att luugau var ett slags
värmekälla, vid hvilken blodmassan
periodiskt infauu sig för att hemta den hetta
hvilken bon hade i uppdrag att genom
cirkulationen fördela på samtliga
kropps-delarne. Den moderna fysiologien har
visat, att alla försök att förlägga lifsvilkoreu
till någon viss trakt af kroppen äro
fåfänga; lifsvärmens källor äro öfver allt, och
icke uteslutande på något särskildt ställe,
och det är blott genom den
sammanstämmande verksamheten hos de olika orgauen
som temperaturen håller sig i det
närmaste lika hos raenniskan och de varmblodiga
djuren. Det fins i verkligheteu lika många
värmekällor som det finnes sjelfständiga
organ och hinnor, och vi måste öfver allt
förbinda värmealstringen med dessa orgaus
specifika arbete. När en muskel
sammandrager sig, en slerahinna eller en körtel
afsöndrar vätska, inträder ovilkorligen en
värmealstring, på samma gång som en
stegrad verksamhet inträder i alla de
förrättningar som äro beroende af det lokala
blodomloppet.
Frågan är nu den, om det är samma
förhållande med nervsystemet och hjernan,
och senare tiders iakttagelser tillåta oss
icke läugre att derom hysa något
tvifvels-mål. Hvarje gång som ryggmärgen och
uerverna äro verktyg för förnimmelse eller
rörelse, hvarje gång som ett intellektuelt
arbete föregår i hjernan, utvecklas en
motsvarande värmemängd. Vi måste således
uti den animala hushållningen betrakta
värmeu såsom en produkt af samtliga
kroppsdeiarnes organiska arbete, men på
samma gång blifver den äfven grunden till
alla delarnes verksamhet. Denna
ömsesidighet är framför allt ovilkorlig hvad
hjer-nau och nervsystemet beträffar, emedan
dessa hålla alla de öfriga lifsfunktionerna
under sitt välde. Hos menniskau och de
varmblodiga djuren frambringar hjernan *
sjelf den värme som är nödvändig for att
bevara hennes egenskaper af cellväfnad.
Om så icke vore, skulle hon småuingom
afkylas, och man skulle då se alla hennes
förrättningar efter hand domna bort,
tankekraften och viljan försvinna. Detta är hvad
som händer hos de kallblodiga djuren,
emedan hos dem värraealstriugeu icke är
tillräcklig för att sätta organismen i stånd
att motstå de yttre orsakerna till
afkyl-ningen.
Hjernan gör således intet undantag från
den allmänna lag som bestämmer det
organiska lifvets beroende af de mekaniska och
fy-siskt-kemiska krafterna i uaturen. Om vi nu
öfvergå till fysiologernas iakttagelser, skola
vi se att de lyckats förklara hjeruaus
förrättningar på fullkomligt enahanda sätt
som alla öfriga kroppsdelars. Sättet hvarpå
man härvid gått till väga är också det
samma som vid undersökningeu af andra
organ, nemiigen att man borttagit deiu
eller långsammare eller hastigare afbrutit
deras verksamhet, för att sålunda, efter de
oordningar man med konst frambragt i
lifsföreteelserna, bedöma deras organs
särskilda förrättningar. Detta slags
vivisek-tion eller förstöring af det lefvande har
blifvit i stor skala använd pä studiet af
nervsystemet. När man sålunda afskurit
eu nerv, och de partier öfver hvilka den
fördelar sig förlorat sin käuslighet, har maa
deraf slutit att detta varit en känselnerv;
på alldeles enahanda sätt har man gjort
bekantskap med rörelsenerverna. Man har
användt samma metod på hjernan, ehuru
den här är svårare att tillämpa, i anseende
till detta orgaus högst sammausetta
beskaffenhet, men man har emellertid redao
vunnit några fullt tillförlitliga resultat.
Hvar man vet att utan hjernan är ingen
tanke möjlig, men experimenten hafva sagt
oss hvad hvarje särskild del af hjernan har
att uträtta. Således har man funnit att
i loberna eller de främre hjernfiikarne har
medvetandet, och hvad man egentligen
kallar förståndet, sitt säte, hvaremot de uedre
delarne innesluta de uervcentrer som afse
förrättningar af en lägre ordning. Vi skola
ej här försöka att beskrifva dessa
underbara kuutar och förgreningar, utan hänvisa
våra läsare som derom önska upplysniug
till Huxley’s förträffliga, af dr C. Lovén
nyligen på ett högst utmärkt sätt öfver*
’ satta arbete, »Menniskokroppens byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
