- Project Runeberg -  Samtiden. Veckoskrift för politik och litteratur / 1872 /
534

(1871-1874) With: Carl Bergstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stånd. Men vi hafva redan aett att denna
första pnnkt, enligt hvilken arbetet ensamt
är alla värdens källa och måttstock, är
falsk. Detta är icke noggrant uttryckt,
utan man måste säga att bytesvärdet af
en sak mätes af proportionen mellan
arbetet och de behof det tillfredställer. Det
är icke arbetets tid utan dess nyttp,
hvilken uttrycker sig i efterfrågan, som tjenar
till värdemätare.

Det är lätt att se viglen af denna
skil-nad. Enligt Marx kommer kapitaltillväxten
blott och bart af den i men niskoarbetet
inneboende egenskapen att frambringa mer värde
än det kostar, en oskattbar sak för den
som arbetar för egen räkning, men som i
kapitalisternas händer blir millioner
daglönares förbannelse. Men är det då sant
att fabrikanten alltid och öfver allt drager
sin enda vinst af den grymhet med
hvilken han utsuger sina arbetare, och att han
stoppar i sin ficka hela skilnaden mellan
arbetspriset och försäljningspriset? Är det
sant att hans enda verksamhet består i att
öfvervaka arbetarne och tillse att det
utfösta arbetet blir färdigt i tid? Det synes
oss att vår tid hvarje dag lärer oss
motsatsen. Om vi hålla oss till Marx’s egna
ord, så är sex timmars dagligt arbete
tillräckligt att fylla arbetarens behof, och han
säljer för detta pris hela sin dag, d. v. s.
tolf timmar, efter som fabrikanten betalar
honom en thaler om dagen och stoppar
den andra thalern i sin egen ficka. Nu
kan det hända att fabrikanten plötsligt
böjdr dagspenningen till dubbelt. Enligt
Marx’s teori skulle han derpå förlora hela
sin vinst och för sig tillsluta hvarje
möjlighet att öka sitt kapital. Detta är
alldeles ogrundadt. Om fabrikanten tagit ett
sådant parti, så är det derför att han med
sin uppöfvade skarpsinnighet förutsett en
förändring för framtiden. Han är mera
klarseende än hans yrkesbröder, och han
har begripit att hans varor till exempel om
två månader skola, i följd af någon
tilldragelse på annat håll, få en betydligt
stegrad efterfrågan, samt att hans
medtäf-lare, när de finge reda på saken, skulle
öfverbjuda hvarandra för att draga till sig
hans goda arbetare. Hvad har han gjort?
Jo, han har försäkrat sig om att få
behålla dem genom att genast fördubla deras
aflöning, och i stället skola hans varor om
någon tid stiga till fyrdubla värdet. Hans

arbetare hafva icke vidare blifvit betalta för
sex utan för tolf timmars arbete, och
kapitalisten har icke desto mindre riktat sig’,
dock icke på arbetaren utan på sin egen
handelsaffär. Utan tvifvel har kapitalistens
vinst blifvit frarobragt af arbetet, men icke
af daglönarens handarbete utan af
arbets-gifvarens eget andliga arbete. Vi trotsa
någon att visa oss en mera berättigad och
bättre förtjenst. Och vi veta alla, huru
ofta händelser af detta slag förekomma,
hnru de nästan utgöra regeln, dessa
spekulationer på marknadens vexlingar, som
äro alldeles oberoende af och stå alldeles
utanför förhållandet mellan kapitalisten och
arbetaren.

Men vi måste gå ännu ett steg vidare.
Visserligen är det meuskliga arbetet källan
till hvarje värde och all rikedom: utan
arbete är icke något värde tänkbart. Men
nu framställer sig den frågan, hvad det är
som gifvit menniskans verksamhet den så
hedrande karakteren af arbete, och under
hvilka vilkor arbetet blifver en källa till
värde. Marx sjelf gifver oss det bästa
svaret på denna fråga. »Vi studera
arbetet», säger han, under den form som
uteslutande tillhör menniskau. Biet väcker
mer än eu byggmästares häpnad genom
konstruktionen af sina celler, men den
stora skilnaden mellan den sämsta arkitekt
och det skickligaste bi, är att den förre
bygger huset eller templet i sin egen hjerna
innan han i sten uppreser det på marken.
Arbetet eudast förverkligar en idé, d. v. s.
ett idéelt arbete, som blifvit verkstäldt
förut; det icke allenast frambringar en
förändring i råämnet utan fullföljer ett
ändamål». Det är således medvetandet af ett
ändamål som ger arbetet dess karakter;
hvad som i ekonomiskt afseende gör det
nyttigt, är att detta ändamål går ut på
tillfredsställandet af raenniskors behof eller
önskningar. Marx sjelf återförer oss, utan
att märka det, till den förutsättning som
var vår utgångspunkt, nemligen att det är
arbetets nytta som är källan och
måttstocken för dess värde, och deraf följer att
endast den ger arbetet ett verkligt värde
som förstår att påtrycka det en prägel af
nytta, som uppstält ett nyttigt mål och
vet att välja och använda de medel
genom hvilka detta ändamål uppnås.

Tillämpa vi nu dessa grundsatser på en
iudustri eller en stor fabrik, då blir den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:53:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samtidenv/1872/0538.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free