Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första frågan hvera det är som fattat
ända-mälet i sigte, och som således i råämnet
inlägger egenskapen af ett värde. Det
synes oss att blotta uppställningen af frågan
i denna form är tillräcklig att besvara henne.
Det är fabrikanten, arbetsgifvaren ensam
och icke hans arbetare. Han ensam ger,
för att bruka Marx’s ord, materien dess
ändamål; han undersöker och bedömer
handelskoujunkturerna och besluter i
enlighet dermed öfvcr sättet och proportionen
för tillverkningen; hau anskaffar och
fullkomnar maskinerna, liksom han anskaffar
och -utväljer arbetarne. Kanske tager han
också för vissa förrättningar i sin tjenst
intelligenta arbetare ,iugeniörer för industrien,
kompetenta personer för
handelsförrätt-ningarna; kanske han till och med, såsom
bolagsmännen i en jernväg, åt en
bepröf-vad person mot ett öfverenskoramet arvode
öfverlemnar hela leduingen af det en gång
anlagda företaget Det står icke desto
mindre fast att det är fabrikanten,
kapitalisten, som skapat ändamålet och
medelbart alla de värden som genom hans
verksamhet kallas i tillvaro. Arbetarue äro
fullkomligt främmande för hans tanke, de
äro i hans hand endast verktyg, lefvande
och förnuftiga, men ekonomiskt sedt ingen
ting annat än verktyg vid sidan af
maskinerna, så länge de icke erbjuda någon
annan verksamhet än sina händers.
Fabrikanten kan umbära dem lika så litet som
han kan umbära stenkol eller vattenkraft,
hjul, häfstänger och skrufvar. Han får
emellertid icke förgäta att maskinerna äro
blotta maskiner, under det att hans
arbetare äro förnuftiga varelser, li vilka så och
så många timmar om dagen medverka
till fabrikens ändamål, raett utom detta
hafva ett annat vida högre värde. Nej,
han får icke glömma detta, men det är icke
desto mindre en sanniug, att i fråga om
tillverkningen bidrager arbetaren icke att
frambringa värden mer än maskinerna, vid
sidan af hvilka han arbetar. Hvad vet
eldaren vid ångpannan om fabrikens
ändamål, och hvad känner väl lärgossen, som
hopsopar bomullsaffallet, om de
handels-kombinationer efter hvilka tillverkningen
regleras? Den intelligenta arbetaren,
in-geuiören och förvaltaren, känna utan
tvif-vel ändamålet for hvilket man arbetar, men
de hafva icke skapat det, bära icke dess
risker, utan hafva helt simpelt af fabrikan-
ten mottagit idén, till hvars utförande de
medverka lika som handarbetaren. Den
ailöning som gifves alla dessa ingår i
varans marknadsvärde, alldeles lika som
värdet af nålen och saxen ingår i priset på
den rock som skräddaren förfärdigar. Men
nu lärer väl ingen vilja påstå att det är
nålen och saxen som frambragt rocken och
hans värde; lika så är det i den stora
industrien icke arbetaren som styrer
maskinen hvilken frambragt värdet, utan den
intelligenta arbetaren, fabriksherren, som
med sin tankes arbete leder och beherskar
det hela.
Det är således, efter de grunder som
Marx sjelf uppstält, icke riktigt att säga,
att fabriksherren misshandlar och utsäger
sina arbetare när han tillegnar sig
frukterna af sin yrkesdrift; han skördar endast
den rättmätiga lönen för sitt eget arbete.
I stället för att erkänna detta, omkastar
Marx endast termerna i propositionen, gör
handarbetaren ensam till skapare af värdena,
och fäster icke det ringaste afseende på
skaparen af verket, som först uttänkt och
förberedt det samma. Det är denna
villfarelse i fråga om kapitalets uppkomst som
är grundstenen i hela hans system, hvilket
faller till samman så snart denna villfarelse
är vederlagd, så vida han icke skulle vilja
påstå att kapitalet bär sin ränta utan att
kapitalisten behÖfver befatta sig dermed;
vi undra just hvilken ränta alla dessa
aktier i banker, jernvägar, fartyg,
handelsbolag och fabriker skulle gifva för en
utdelning, om de fördelades pä några millioner
arbetares bänder. Det vore för öfrigt en
lätt sak att med Marx’s egna argument
vederlägga hans lära om bytesvärdet.
Antag att arbetsgifvaren arbetar med lån ta
kapital. Marx säger nu med mycken
bestämdhet att hvarje byte förutsätter
likställigheten i värdet mellan det som gifves
och det som eraottages. Men nu är den
ränta som egaren af penningarna erhåller
ingen ting annat än den godtgörelse som
beviljas honom for den verkliga förlust han
lider genom att för en tid afstå ifrån eller
uppskjuta bruket af sin egendom. Lika
lätt är det att vederlägga Marx’s påstående
om kapitalets skändliga upphof. Han
utbrister i ett bittert löje, när någon säger
att kapitalet är en frukt af arbete och
försakelse, och han behandlar med förnäm
ironi denna sats såsom en oförskämd lögn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
