Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upprätthållare och det politiska baudet
mellan dess medlemmar, öfverlåtaren af
lifvet och tankeu från den ena generationen
till den andra, den mauliga principen par
pre/érence, purusha, lefver han i fäderna
och upplefver i sönerna; han är »hustrurnas
man och flickornas brudgum»; hau bor
fullkomligt i husfadren, fullständigare ändå
i konungen, men fullkomligast i presten,
hvars tanke klarast fattat honom, hvars
röst besjunger honom, hvars händer och
välsignelse — svasti — framkalla honom
på altaret. När en meuuiska dör,
återvända hans lemmar till jorden, hans
ande-drägt till Våyu, hans synkraft till solen.
»Men det är uti oss en odödlig del; det
är den, o Agni, som du måste värma med
dina strålar, genomglödga med din eld.
Bringa den, o Jätavédas, i den herliga
kropp du skapar åt mig, till de saliges
boningar». (Rigvéda X, 16).
Denna det eviga ljusets och sällhetens
verld, der hvarje önskan tillfredsställas i
samma ögonblick den födes, der fäder,
makar och barn återse hvarandra, är
belägen i den rymd der kimlafadren (Dyaus
pitar, hvaraf sedan blef Zeus och Jupiter),
tronar — det är persernas Paradéqa,
odödlighetens hemvist.
Sådana äro grunddragen af det äldsta
ariska gudsmedvetandet, i hvilket religion,
vetenskap och filosofi ännu voro
samman-blaudade. De äldsta vedasångerua veta ännu
ingen ting om de speciella dogmerna, som
först utbildade sig ’i och med uppkomsten
af en särskild prestkast och, i synnerhet i
Persien under Zoroasters namn, formade sig
till ett system, hvars enskilda delar skulle
sägas vara kopierade ur kristendomen, om
man icke visste att de äro så många
århundraden äldre. Det sedliga elementet
framträdde efter hand, men fullständigt
först i och med buddhismen, hvilken
storartade andliga rörelse ligger till sin början
5 århundraden före vår tideräkning, och
hvars högsta blomstring infaller samtidigt
med Alexander den store. Reformen var
i första rummet en protest mot den anda
af uteslutenhet bvarmed prestkasten hade
slagit under sig de religiösa
förrättningarna och den konstfulla ritual hvarmed
de omspunnit dem, men afsåg derjemte
att i högre grad än förut göra religionen
fruktbärande för lifvet. Qakyamuni, eller
Buddha, »den vise», såsom han sedermera
kallades, var en konungason; hans moder
Måyå födde honom i ett kyskt äktenskap
med sin gemål Quddhodhana, och
traditionen låter den blifvande religionsläraren i
hennes sköte alstras af en femfärgad
ljusstråle. De läror Buddha i synnerhet
utvecklade voro de om synden, det onda,
förlåtelsen, nödvändigheten af renlefnad och
det allmänna prestadömet; den
brahraan-ska mytologien lemnades att qvarstå, men
dess gudar nedsjönko till rangen af
underordnade andliga väsendeu, och man kau
på sätt och vis säga att buddhismen är
utau gud. Sin största betydelse bar den
såsom en sedolära, med hvilken ingen
för-kristlig religion kan mäta sig i renhet och
höghet. Dess sedebud, liksom dess
metafysiska spekulation, voro väl bekanta för
de grekiska tänkarne och hafva genom dem
öfvergått till de vesterländska folken. Men
sitt förnämsta inflytande har buddhismen
utöfvat på de gula och svarta racerna;
för-drifven från Indien genom
brahmanprester-nas bearbetningar under de första seklen
af vår tideräkning, blef den genom
missionärer utbredd öfver Tibet och Kina, som
hufvudsakligen hafva att tacka den samma
för sin odling, och antalet af dess
bekän-uare räknas ännu allt jemt till mellau 2
och 300 millioner men niskor, eller i det
allra närmaste lika med kristendomens.
Den andligare uppfattning af
kristendomen som tillhör de protestantiska folken
har gjort dem likgiltiga för forskningar i
ritualens historia och symbolläran, och
dessa intressanta studier hafva nästan
uteslutande blifvit öfverlemnade åt katoliker.
Detta är skada, ty den kristua arkeologien
kastar ett rikt ljus öfver de urgamla
kulturtillstånden och ådagalägger på det
tydligaste sätt sammanhanget mellan
kristendomen och de föregående religionerna.
Burnouf har efter de skriftliga urkunderna
och de fornkristliga minnesmärkena, så väl
i de romerska katakomberna som
annorstädes, uppvisat många öfverraskande drag
af dikhet, som icke kunna bero af
slumpen. En sådan märkvärdig
öfverensstäm-melee är den som eger rum mellan den
vediska Agni-kulten och förnyelsen tidigt
på påskmorgonen af den heliga elden i de
katolska kyrkorna; bönerna vid båda
tillfällena äro snart sagdt ordagrant de
samma, fastän det indiska arani ersättes af
flintstenar, hvilka den kristna presten rifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
