Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot hvarandra för att framkalla den
heliga gnistan.
Man vet att då de första kristna
mis-9ionärerna i Orienten gjorde bekantskap
med de buddhistiska kyrkobruken,
klosterväsendet, tonsuren, klockringningen,
vigvattnet, korstecknet, händernas
utsträckning vid meddelandet af välsignelsen o.
s. v., kommo de på den lätt förklarliga
föreställningen att alla dessa saker voro
lån från dess egen kult, som på något
okändt sätt funnit sin väg till det aflägsna
östern. En fullständigare historisk
forskning bar nu mera visat att förhållandet är
det motsatta. Mer än tusen år före
kristendomen hade hinduerna korstecknet, och
de äldsta afbildningarna i katakomberna
af den heliga symbolen motsvarar noga
det fornindiska korset med vinkelrätt brutna
ben; strålkransen eller glorian, som
ut-springer från medelpunkten, var en bild af
den nyfödda elden, hvilken hade sitt upphof
i punkten der de båda träskifvorna mötte
hvarandra. Den lilla fanan hvarmed
offer-presten fläktade på den späda lågan
återfinnes på en basrelief på den helige Agnes’
kyrkogård — en man fläktar dermed svalka
på det nyfödda Kristusbarnet; sedermera
återkommer hon såsom den segerfana med
hvilken det symboliska Lammet såsom
bekant vanligen afbildas. Burnouf vill finna
en identitet mellan det indiska ordet Agni
och det latinska agnus, lam; vi lemna
denna besynnerliga öfverensstämmelse tills
vidare derhän; det är möjligt att deu
bekräftas af den jemförande språkforskningen,
men lika möjligt att den motsäges.
Märkligare är legenden om den heliga Agnes,
hvilken unga martyrinna afbildas med eldslågor
framspringande under fotterna. Icke mindre
öfverraskande är framställningen på några
bland de äldsta kristliga skulpturerna af
Kristus och Maria med underskriften
An-nemara eller Agnemarä, som ordagrant
åter-gifver det vediska Agnimdyd, Agni och
Måyå, elden och det underliggande stycket
af arani, med dess fördjupning i midten,
ur hvilken gnistan genom friktionen föddes
och som ef denna anledning kallades Agni’s
moder.
Vårt utrymme tillåter oss icke att
vidare följa dessa sammanställningar; vi
erinra endast i förbigående om legenden om
Elias, som uppfor till himlen på en
brinnande vagn, och hvars namn på ett öfver-
raskande sätt sammanfaller med det
grekiska namnet på solguden, Helios, liksom
namnet Moses är en ordagrann omskrifning
af det indiska Måsa, månguden. Den som
vill i detalj eftersöka hvad Burnouf har
att härom berätta finner det i kapitlet
Unité des rites (s. 266 och följande). Hans
förklaringsgrund är i korthet denna. De
ariska folken hade alla vissa gemensamma
minnen från deD period 90m föregick den
stora folkfamiljens splittring och
utvandringar åt olika håll fr&n det gamla
fädernehemmet kring stränderna af Oxus. De
medförde dessa föreställningar, halft glömda
men icke utplånade, till de nya bostäderna,
och när de semitiska judarne under den
babyloniska fångenskapen kommo i beröring
med de persiska magerna, mottogo de af
dessa många nya begrepp, som sedan
sammanflätades med deras egna religiösa
traditioner. Burnouf anser till och med i
likhet med Spiegel att de jehovistiska delarne
af Första Mosebok, hvilkas bjerta motsats
mot Elohim-urkuuderna icke kan undfalla
någon uppmärksam läsare, äro af zoronstriskt
ursprung. Traditionen bevarades
sedermera såsom en hemlig lära, »för judarnes
räddhogas skull», hos sekterna Esseer och
Therapeuter; det Gamla testamentets
apo-kryfiska böcker äro lärornas skriftliga
urkunder, och spekulatift upptogs dess
mystiska innehåll af den grekisko filosofskolan
i Alexandria. På detta sätt var hela den
bildade verlden i de östra
Medelhafslän-dernn full af kristna förkänningar, och
Augustinus kunde med rätta säga, att »hvad
som nu kallas den kristna religionen
funnits hos de gamle och har icke sakuats
från menniskoslägtets begynnelse ända till
dess att Kristus kom i verlden; men från
den tiden började den sanna religionen,
som redan förut fans till, att kallas den
kristna».
Den ckiljaktighet som förefinnes i Nya
testamentet mellan den paulinska och den
petro-jakobinska uppfattningen af mästarens
lära, och som pröfvat så många af de
kritiska teologernas skarpsinne, förklaras af
Burnouf så, att Paulus, obunden och
obe-hindrad af några särskilda föreskrifter, öppet
predikade för hedningarne försoningsläran
i hela dess omfång, under det att lärjungnrne
efter den gudomlige lärarens egen
befallning endast förkunnade af den samma så
mycket som kunde finna ingång hos ju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
