Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
männa andan är tillräckligt stark för att
åstadkomma bidrag af enskilde, när
statsmakterna icke anse sig kunna eller böra
bevilja dem. Lyckas vädjandet till den
enskilda frikostigheten, är en stor sak
vunnen och en riktig väg beträdd; misslyckas
den åter, har en skada skett, som icke
snart torde låta sig repareras.
Strödda underrättelser.
Bidrag till turistY&sendets
historia i äldre tider. Redan på femton- och
sexton-hundratalen företogos talrika resor
till nöje och undervisning, och frukterna
af sådana långvariga och mödosamma
lustpartier hafva blifvit i talrika folianter
förvarade intill våra dagar. Intressanta
inblickar i den tidens turistväsende lemua oss
de ännu bevarade brefven af den berömde
nederländske språk- och ålderdomsforskaren
Justus Lipsius, född 1547, död 1616. Han
hade sjelf sett en icke ringa del af
Europa. Redan 1567 — mycket för ung,
klagar han — kom han till Rom såsom
sekreterare hos kardinalen Granvella och
hade under en tvåårig vistelse der lärt
mycket noga känna staden med dess
omgifnin-gar; efter sin återkomst gjorde ban en resa
genom Frankrike och Tyskland samt
uppehöll sig der under någon tid i Wien, der
Maximilian II:s hof just då glänste genom
en mängd lärda notabiliteters närvaro.
Återvägen tog han öfver Prag, genom Meissen
och Timringen, dröjde i anseende till de
1572 i Belgien utbrnstna krigsoroligheterna
ett belt år såsom professor i Jena, gjorde
äfven ett längre uppehåll i Köln, hvarest
han gifte sig; den öfriga delen af sitt lif
tillbragte han i Belgien, hufvudsakligen i
Löwen, oaktadt de smickrande
inbjudningar hvarmed han hedrades af några andra
länders regeringar.
Af Lipsii bref och öfriga skrifter, liksom
af våra inhemska urkunder från
sextonbun-dratalet, visar sig att resor i främmande
länder ansågos såsom ett utmärkt
bildningsmedel för unga män, särdeles af de högre
stånden. Emellertid finner man att
mången från dessa resor återvände sjuk till
kropp och själ, utan annan vinst än
utländska drägter, skick, seder och språk.
Också blott for nöjes skull reste man
ganska ofta: endast borde man efter Lipsii
mening icke i det oupphörliga ombytet af
vistelseort söka bot för själslidanden;
anblicken af berg, floder, fält och städer, sä-
ger han, fängslar visserligen sinnet, men
endast för en kort tid.
I början af 1601 skref Lipsius från
Löwen till Franciscus de Montmorency,
to-parcha — förmodligen maire — i Berney,
med anledning deraf att denne förklarat
sig ämna hålla ett offentligt föredrag öfver
resor. »Att du skall prisa dem, derpå
tvif-lar jag icke; de äro det bästa medel att
förvärfva verldserfarenhet och
lefnadsklok-het, för att icke tala om det ädla nöje som
icke allenast åtföljer sjelfva resan utan
äfven öfverlefver henne. Ty hvem skådar
icke ännu en gång med glädje i tanken
hvad han en gång sett med ögonen och
smakar dess ljuflighet ännu en gång ?
Samtal, men niskor, städer, fult, skogar, berg
och floder, allt detta föresväfvar mig ofta,
när jag lustvandrar eller drömmer, och
tanken dröjer med stor förnöjelse dervid.
Plato kan nog hafva haft skäl att förbjuda
eller endast undantagsvis tillåta resor i sin
stat, men jag kan icke instämma med
honom och skulle icke vilja låta beröfva mig
fröjden att vandra och se mig omkring.
Och har icke Gud skapat menniskan,
såsom Epiktet säger, för att skåda honom
sjelf och hans verk ? Skulle det icke glädja
mig, då jag är en medborgare i denna
verl-den, att lära känna detta mitt
fädernesland, så vidt det är mig tillåtet? Hade
jag Ladas’ fotter eller Persei vingar, eller
egde jag vinghästen Pegasus, huru skulle
jag icke ila öfver haf och land, mönstrande
nya och bekanta föremål ? Men jag är
fängslad af ålder, familj, sjuklighet och krig;
derföre stannar det vid önskningarna, men
ändå kan jag icke annat än afundas dem
som kunna resa och förarga mig öfver dem
som icke vilja det.»
Utförligast yttrar sig Lipsius om resor i
ett bref som han från Antwerpen 1578
skref till Filip Launoy, hvilken unge
ädling just då stod i begrepp att anträda en
resa till Italien. Han gillar i hög grad
detta förehafvande. »Så väl i forna tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
