Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ovilkorlig rätt att sitta i öfverhuset.
Emellertid har monarken allt jemt bibehållit
rättigheten att utnämna nya peerer, hvilka
i det egentliga England öfverlemna sin
värdighet i arf såsom en majoratsrätt.
Märkvärdigt nog har underhuset en gång i
början af förra århundradet afslagit en af
lorderna framstäld bill, som. afsåg att inom
ett visst antal inskränka monarkens rätt
att skapa nya peerfamiljer; mau fann
nem-ligen att en sådan begränsning skulle göra
aristokratien till en sluten politisk corpa
och på detta sätt gifva den ett inflytande
hvilket man icke ansåg förenligt med det
allmänna bästa. Enligt the Royal Calendar
består lordernas hus för närvarande af 404
ärftliga ledamöter, nemligen 4 prinsar af
blodet, 20 hertigar som icke höra till den
kungliga familjen, 18 markiser, 111 earls
eller grefvar, 23 viscounts och 219
baroner. Vissa embetsmän, till exempel
underhusets talman, upphöjas efter
tillända-lupet uppdrag regelbundet till
peervärdighe-ten, och då det icke är sällsynt att utmärkta
diplomater, krigare, lärde och författare på
detta sätt belönas för sina förtjenster, så
skulle tillväxten vara rätt betydlig, om
icke afgången å andra sidan vore ganska
stark. Det hörer ingalunda till
sällsyntheterna att hela peerfamiljer utdö eller
komma på obestånd, och så stor har på
senare tider denna afgång varit, att en
radikal parlamentsledamot, den bekanta
Jacob Bright, kunnat på allvar föreslå
ett förbud för nya peerers utnämnande,
hvarigenom han beräknade att inom 150
år hela den ärftliga delen af lordernas hus
skullp vara försvunnen och således
institutionen faktiskt afskaffad, utan att en enda
bokstaf behöfde för sådant ändamål sättas
på papperet.
Öfverhuset8 legala afskaffande är ett
ämne som nu mera dagligen är föremål för
den radikala pressens och
folkförsamlings-talarnes ifriga bearbetningar; man kan väl
säga att hundra pennor och hundra
munnar dagligen gnaga på rötterna af denna
lysande institution. Det var icke länge
sedan man i en för öfrigt ganska
anständig, ehuru mycket radikal tidskrift, The
Fortnightly Review, läste en krigsförklaring
mot öfverhuset så ljungande, att de
häftigaste utfallen mot Första kammaren,
pre-sterskapet, embetsmannaståndet och
regeringen uti våra egna radikala tidningar i
jemförelse dermed kunna ansea såsom
renliga kärleksförklaringar. Och hvad har den
då gjort, denna lysande korporation, som
kan framkalla en sådan hätskhet P Den har
satt sig emot eller endast motvilligt gifvit
sitt bifall till sådana af den allmänna
meningen fordrade förändringar som
afskaflfan-det af fullmaktsköpen inom armén, hvilket
den Gladstoneska ministéren genomdref
medelst en så ksllad royal warrant eller kunglig
förordning, 1867 års parlamentsreform, den
irländska landbillen, upphäfvandet af den
protestantiska statskyrkan i Irland och
slutligen den s. k. Railot Bill, som utan
särdeles motstånd, men också utan allt
egentligt bifall af öfverhuset, godkändes under
innevarande års parlamentssession,
hvarigenom den besutna adeln förlorar en stor
del af det inflytande som dess medlemmar
hittills utöfvat på valen till underhuset.
Redan blotta ljumheten för sådana
reformer som med stor ifver fordras af den
radikala delen af underhuset, och som
blif-vit med benägenhet omfattade af den nu
varande regeringen, har ådragit lorderna»
hus en allmän ovilja, men de hafva äfven
genom att begagna sitt veto i
lagstiftningsfrågor hindrat vissa lagreformer, hvilkas
framgång ligger den stora allmänheten
syn-uerligen om hjertat. Till dessa hörer
inrättandet af en särskild öfverdomstol eller
kassationsrätt i stället för House of Lords,
som ännu de jure om också icke de facto
bibehåller denna judiciella befogenhet i
öppen strid mot det moderna
rättsmedvetandet. Öfverhuset är högsta domare
öf-ver sina egna ledamöters personer och kan
på underhusets käromål döm ma h vilken som
helst i hela konungariket. En vigtig del
af lagskipniugen ligger utom parlamentet
i fredsdomarr.es händer, och dessa
oaflö-uadé embetsmän väljas af regeringsmakten
utan ansvar bland den besutna adeln.
Sjelf-va formerna äro stötande för vår tids
men-niskor; den kungliga tronen är uppstäid
framför lordernas bänkar, och när
underhusets medlemmar, folkets representanter,
hos hvilka den egentliga beslutande tuakten
ligger, efter som de hafva eusamme
herraväldet öfver statens hushållning, inkallas
i peerernas sal för att höra trontalen eller
| de kungliga besluten, måste de förblifva
stående utanför ett skrank, hvilket liksom
I afspärrar för dem vägen till samhällets
^ högre områden. Men hvad som är långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
