Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en helgerånande fritänkares triumf öfver
sin förra svaghet.
Vi komma nu till den vigtiga frågan
om hundens moral; han har, liksom hans
herre, ädla och oädlc impulser, men kan han
välja mellan båda slagen? Kants
kategoriska imperativ existerar icke för honom:
han är epikuré vida mer än stoiker, och
icke sällan en cynisk filosof i egentligaste
mening, men knappast af fritt val. Han
hi läraktig och inbyrd med moral, men
icke moralisk, derföre att han saknar egen
reflexion; han tar dygd och last såsom
hans herre lärer honom. Han älskar,
liksom den celtiska racen, »mycken regering»,
och han blir aldrig någon vän af allmän
rösträtt. , Sjelf är han i grunden
aristokrat: är den högsta husbonden borta, går
han till inspektören; är denne aflägsen,
nedstiger han med sin hyllning till
rättaren, och så vidare i graderna. Hans
politiska trosbekännelse, i fall han kunde
af-gifva någon, skulle säkert lyda på en
upplyst despotism, förbättrad med panem et
circenses, det vill i hans politiska ställning
säga »köttben och god jagt.»
Vi hafva sett huru hundar känna; låtom
oss försöka utreda huru de tänka. Att
abstraktiouens fält för dera är tillslutet,
det hafva vi redan sett. I sjelfva verket
kan ingen tänka som icke i viss mon kan
tala, ty all formulerad tanke sker i ord,
och ju strängare logik i tanken, desto
större behof har den tänkande af ett
ut-bildadt språk. Tankens väsentliga
underdånighet under orden som skola frambäras
hafva vi redan förut antydt (n:o 28,
sid. 442) »Språkets förhållande till
folk-karakteren». Vi skulle kunna, om så
erfordrades, föra denna bevisning mycket
längre, men vi inskränka oss till den
erinringen, hvilken kan besannas af hvar och
en som har behof och vana att uttrycka
sig på flere språk, att tankens skiftningar
blifva ganska olika, allt efter som de skola
klädas i den ena eller andra språkdrägten.
Djurets läten och tecken äro många och
vexlande nog för att tjena till medel for de
många och ganska specificerade
meddelanden som göras af den ena till den andra
individen af samma slägte, meu de äro
inskränkta till konkreta fall och jemt upp så
klara som tanken hvilken de skola motsvara.
För allmänna föreställniugar har djuret
intet uttryck, och deraf kunna vi sluta
att sådana föreställningar icke uppstu inom j
dess hjerna.
Deremot har hunden nästan hela den
lägre eller konkreta själsverksamhet som
tillhörer menniskau; han har minne af j
ställen och personer, idéassociation,
inbill-niugskraft och kombinationsförmåga eller i
omdöme, åtminstone inom vissa grunser.
Ar den han älskar frånvarande, tar han
sin tillflykt till något föremål som tillhört
honom, och hau hyllar det med samma
ömhet som en menniska betraktar en
hårlock, blomma eller annan relik af en
bortgången vän. Han förbinder anblicken af
en bössa med tanken på jagteu, och hvar
och eu kan se stöfvarens förtjusning när
geväret nedtages, samt otvetydiga uttryck
af bedragen väntan om det åter upphänges.
Rörligheten af hans fantasi röjer sig i
drömmar, icke miust i de vakna; hnn kan
se andrq hundar för sig och uppför med
dessa imaginära varelser ordentliga
dramatiska proverbes. ’Han är en skarpsinnig
menniskokännare, urskiljer den bäst klädda
slusk från gentlemannen äfven i trasor,
och han .isstar sig aldrig om hvem som är
herre i huset. Han har sina
beuudrans-värda beräkningar, och muu har sett
honom gömma sig i sin herres framdragna
koffert för att få följa med på en resa,
från hvilken erfarenheten lärt honom att
han eljest skulle blifva utesluten. Huru
hundar mer än en gång föranledt
upptäckten af mord är väl bekant, och de hitta
på tusen utvägar för att draga menniskors
uppmärksamhet på ställen der sådana
vålds-gerningar blifvit begångna. De förstå sig
ganska väl på bedrägeri. Eu hund, som
en gåug var lemnad ensam i matsalen och
icke kunde öfvervinna frestelsen att smaka
på en dufpastej, uppsökte i ett annat rum
en lika färgad svamp, som han stoppade
i bålet. En hund såg en gåug ett tjog
tiggare komma till ett kloster och ringa
på en klocksträng, då mat utsattes till
dem uti en öppning på muren. Hunden
ringde i sin ordning och fick sin middag
lika som de andra, rfetta bedrägeri upp*
repades en tid, till dess att munkarne
började undra hvem den tjugoförsta
tiggaren var; man lurade då på honom, och
han ertappades. Det gläder oss att kunna
tillägga, att bedragarens straff var mildt;
han fick ringa till sin död och beröfvades
icke en dag sin fattigmansmiddag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
