Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På tal om ringande hundar böra vi
iclce förbigå en konstaterad uppgift, som
för ett par veckor sedau förekom i den
lilla franska tidskriften Magazin Pittoresque.
En läkare i en provinsstad hade en hund,
som icke följde honom troget utan ofta
Återvände hem före honom. Han hade
utan tvifvel sett huru främmande ringde
på porten och blefvo insläpta, och en dag
öfverraskades betjenten att vid ett
kraftigt drag i klocksträugen icke finna
någon annan än hunden. Denna skicklighet
kom hans husbonde väl till pass, som,
när han glömt något eller önskade hafva
någon kommunikation med sitt husfolk,
endast behöfde skrifva några ord med en
byertspenna, fasta dem i hundens
halsband och befalla honom att uträtta
uppdraget, hvilket alltid utfördes med en
mensklig budbärares punktlighet.
’ Samma tidskrift berättar, såsom bevis
p& hlindens reflexionsförmågn, en
händelse hvartill icke saknas motstycken. Det
fans i en familj en stor hund, soro var
▼an att bära hushållerskans matkorg, när
hon gick till torget för att göra sina
dagliga uppköp. En morgon hade han
försummat sig, och när han kom i köket fann
han hvarken hushållerska eller korg.
Under synbar öfverläggning sprang han
några gånger fram och till baka, fattade
slutligen en stor kökshandduk mellan tänderna
och sprang dermed till torget för att
hemföra lifsmedlen. Han fann snart att hans
försigtighet varit öfverilödig, och han fick
åter förtroendet att hembära korgen,
öf-ver hvilken den medförda duken
utbreddes såsom täcke. Men lasten var tyngre
än vanligt, och vid hemkomsten fattades
något väscndtligt af innehållet. Stor
uppståndelse, hot och böner, men budbäraren
tog saken lugnt, afiägsnade sig på en
stund och återkom triumferande med det
saknade i munnen. Han hade för
bekvämlighetens skull afiagt det på vägen,
men gömt det ’så väl att det af ingen
obehörig skulle påträffas. Darwin berättar
flere sådana drag om fogelhundar, som
gömt en del af jagtbytet, när de icke haft
styrka att på en gång apportera det.
Att djur hafva ett ganska klart begrepp
om döden såsom ett slut på tillvarons
plågor, bevisas af de talrikt och fullt
konstaterade sjelfroord som ofta begås både
af hästar och hundar. Det var ej länge
sedan en liten berättelse cirkulerade i hela
franska pressen om en gammal giktbruten
hund, som blef bortkörd af sin herre och
rafed full besinning dränkte sig i Loire,
envist afvisande den hjelp som försöktes
till hans räddning. Vi kunde anföra
många .andra händelser af samma slag, bvilka
genom sagesmännens namn äro höjda öfver
allt tvifvelsroål. Allt det anförda bevisar
tillräckligt att tankemaskineriet i hundens
hjerna endast i afseende på omfånget, men
icke i afseende på arten, är skiljaktigt från
det i men niskans. Ett sjelfmedvetande i
egentlig mening kan ej tilläggas huBden
mer än det späda barnet, som ännu talar
om sig sjelft i tredje personen; ingendera
kan vända sin tanke till baka på sigsjelf,
men ingendera är helt och hållet
omedveten af sin identitet eller det faktum att
han utgör något afskildt från alla andra
varelser.
Den frågan har många gånger blifvit
uppkastad, om det icke äfven i djurets själ
fins ett svagt frö till odödlighet;
författaren upptager den med tveksamhet men
lemnar oförbehållsamt ordet åt den lärde
och fromme biskop Butler, som besvdrar
henne obetingadt jakande. Vi skola ej
inlåta oss pä detta ömtåliga ämne, men
väl kunde vi vilja fråga, när barnets
odödlighet börjar: monne efter första
lefnads-året eller vid födelsetimman, eller kanske
långt förut, när lifsgnistan just tändes.
Dock, detta är bland de ämnen som vi här
nere förstå blott endels och hvilka det
derför är försigtigast att lem na o vidrörda.
Så mycket är säkert att vi hafva ej litet
att lära af våra fyrfotade vänner, både
praktisk mensklighet och teoretisk visdom. »Vi
hafva mången mindre välsignelse att tacka
försynen för», säger vår författare, »än en
hunds tillgifvenhet, och mången mindre
lärorik text att predika öfver än de enkla
gamla orden i Zend-Avesta: Hunden
haf-ver jag gj°rt. Jag utrustade honom med
hans egen klädning och hans egna skor,
med fin. lukt och skarpa tänder, trogen
mot menniskan; ty jag skapade hunden,
jag som är Ahura-Mazda.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
