Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
begripligt som ett Fader vår på kinesiska och med
dess karaktärer. Man vet bestämdt att det skall vara
Fader vår; men ser verkligen ej annat än en lapp
fullklottrad med streckar och plumpar.
Af denna art var herr Simon Sellners första
leende mot major Wolfenbiittel, som bestämdt visste att
herr Simon icke ville bitas, utan att det betydde: "jag
ber ödmjukast", allt för mycken ära", eller något
dylikt.
"Herr Sellner", presenterade majoren, "min hustru,
min dotter, Enochina, min andra dotter, Abelina, och
min tredje dotter, Rachel."
"Det är högst fägnesamt att få den äran att få
se herr patron här ute på landet; det kan väl också
vara litet uppmuntrande för en stadsbo att helsa på
sina vänner - mycket välkommen."
Majorskan skulle hållit en mycket längre harang,
om ej Herr Simons hela utseende och hans
oupphörligt återtagna böjningar på kroppen bevisat att han
omöjligen, utan att komma att likna en såggubbe (en
sådan som barnen sätta på bordskanten och låta
nicka), kunde mottagas med ett så utförligt
välkomsttal, som den goda majorskan uttänkt.
Det var strax före middagen den ärade gästen
kom, och naturligtvis skulle Enochina just nu hä veckan,
för att visa sin fallenhet för hushållsgöromål. Knapt
hade således herr Simon kommit i rö och med
majoren börjat ett samtal örn huruledes det förliden höst
ej var nog barfrost, så att kärren knapt ville bära
och Gud allenast visste huru det kunde gå med
rå-garne, som kunde röta under snön, då majorskan med
en mellan herr Sellner och Enochina irrande blick
yttrade: "nå, lilla Enochina, du har väl middagen
färdig?"
"Ja, söta mamma", blef svaret, i det flickan
mycket beskäftigt begaf sig ut.
"Jag är, herr Sellner", återtog majorskan, "en
lycklig mor; jag behöfver ej bekymra mig om
hushållet, ty det styr och ställer lilla Enochina bättre än
jag sjelf - och när hon, ty Enochina är ett godt
barn, frågar mig till råds, kan jag ibland ej låta bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
