Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett steg tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
Det dröjde ej länge förr än löjtnant Gustaf
Herrman blef alla de äldre damernas favorit, hvaremot
hans bror, den blinde, mera var i de yngres tycke.
Löjtnant Gustaf, som så kallades till skilnad från
sin yngre bror, var omkring tjugoåtta år gammal.
Oaktadt det bleka ansigtet och den i synnerhet för
en läkare märkbara slappheten i hans anletsdrag, hade
han ändå något tilldragande. Han hade sin mors mörka,
stolta och eldiga ögon, en bred fastän redan fårad
panna och drag af lidande och af trots, af en svår
kamp, som visade sig vid hvarje sinnesrörelse.
Han var, med ett ord, en menniska, till hvilken
man drogs, icke derföre att man fann någon
öfverensstämmelse, utan af samma orsak, nyfikenheten,
som lockar oss att se ett för oss alldeles främmande
naturföremål.
Denna egenhet tillsammans med ett fint sätt* att.
vara och en osökt elegans i klädedrägten, som han
oaktadt sin sjukdom strängt iakttog, gjorde att en och
hvar måste fästa sin uppmärksamhet vid den
skugglika gestalten, som, numera likväl återstäld till sin
forna rörlighet, spatserade i de löfrika gångarne uti
Rosentaggska trädgården.
Alla stadens lejon, och derpå var ingen brist,
samlade sig kring löjtnant Gustaf, som oaktadt sitt
sjukliga utseende ändå hade öfvervigten af en egen
magisk förtrollningsförmåga; ty det var hos honom
natur, det som hos de andra var endast konst. Äfven
han kände prosten Pihls; han tycktes lika litet närma
sig dem, som de honom, sedan första aftonen, fastän
Adelaide omöjligen kunde låta bli att betrakta den
bleka hamnen, oaktadt hon, hvarje gång hans
genomträngande ögon träffade hennes, rodnade och slog ner
dem, liksom hon behöft förebrå sig att hon betraktade
en sjukling.
Den ende, som ej tycktes känna någon verkan,
var doktor Georgsson, hvilken med det allra största
lugn behandlade sin patient som de andra. Den blinde
tycktes ej vara glad öfver sin brors dervaro - tvärtom
drog han, hvarje gång hans namn nämdes, en djup
suck, som Adelaide ej förstod, ty hon saknade, tyckte
hon, ingenting här i verlden mera än en bror eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
