Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unga tu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
ej få verka, lida, hoppas i den sfer, dit vårt hjerta
drar oss - eller tror kusin, att jag kunde lefva, om
jag ej hade sjuka att sköta, fastän det ibland är
benigt nog?
"Så underligt är det, att jag skulle dö som en
torsk, om i ett nu hela verlden blefve frisk och rask
- då hade gamle Georgsson ingenting att lefva for.*
Doktorn slutade med att öfvertyga prostinnan om
nödvändigheten af att låta Adelaide fortfara med sitt
mödosamma kall att vaka och passa upp.
Aftonen hade varit orolig. Den sjuke hade i
yrsel kastat sig frarn och åter, alla hade tröttnat;
prostinnan sjelf satt i en länstol insomnad - lampan
brann i det tillslutna rummet, klockan var tio.
Adelaide satt bredvid sängen och tyckte, när hon lade sin
hand på den sjukes panna, att denna ej kändes så
brännande som förr; den åtspända, spröda huden
tycktes liksom mjukare och ögonen slötos emellanåt som
de slogos upp.
Hvarje gång den sjuke öppnade ögonen smålog
han och sade: "der är hon igen - nej, jag skall
blunda - blunda - det är bara en dröm, och det
är trädgårdar med gyllene äpplen och fjärilar, stora
som svalor, de pråla i azur och guld, och så ser jag
Guds Moder."
Så talade han förvirradt om syner och
uppenbarelser; men längre in på natten blef han tystare och
lugnare - ögonen slöto sig stilla, pannan kändes
liksom däfven, och inom kort sof han - lugnt, stilla,
utan ryckningar och med jemn andedrägt. AdelaMe
kände sig oändligt glad - det var det första goda
tecknet bland alla de onda.
Snart perlade svettdroppar klara på pannan. Då
rörde Adelaide sin mor och sade: "se mamma! se nu
är han räddad - tacka och lofva Gud!"
Och med dessa ord knäföll hon och lade sitt
hufvud i modrens sköte - och gret. Då först föll der
fjäll från den goda prostinnans ögon och hon förstod
hvad kärlek är.
Hon förstod det så väl, att hon ej med ett ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
