Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya seder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
"Kors så möra skorpor!" yttrade majorskan, "har
lilla Ådelaide sjelf bakat dem?"
"Ja, söta tant."
"Jag trodde i början att de voro från
begrafningen, men då kunde de aldrig bli så möra; ja - der
är bra med socker i dem, känner jag - hvad kostar
pudersockret nu, herr Sellner?"
"Jag har ej beräknat hur högt det sista står mig",
blef dennes korta svar.
"Det är ett alldeles fasligt privilegium de der
sockerkokarne hä att ta så mycket de vilja - alldeles
fasligt; man kan knapt, om man inte har biskopen
till morbror, som hon, lilla Adelaide, nännas att lägga
en smula socker i brödet."
"Har mamma smakat pepparkakorna? De äro så
innerligt delikata", inföll fröken Enochina.
"Ja det tror jag nog, barn - nej, jag tackar."
"Bara en, söta tant!" bad Adelaide efter vanligt
prestgärdsmanér.
Så i sitt hjerta full af ångest hade Ådelaide aldrig
varit; ty hon visste nu att hon med sin kokkonst stod
inför en sträng och oblidkelig domstol; hvad ej
domarinnan majorskan kunde finna rasande, det skulle ändå
fiskalsembetet i fröken Enochinas person finna. Här
hjelpte intet; ty herrskapet Wolfenbuttels obevekliga
rättvisa var allmänt känd.
Det allra svåraste var att pappa Pihl nu som ett
stående ämne valde det att Adelaide förestod hela
hushållet, hvilket der ej var just en småsak; han ville
så gerna, beskedliga pappa, låta hela verlden veta
huru rar hans flicka var, huru lycklig han kände sig
att hä en sådan dotter.
Detta beröm, som naturligtvis slösades utan
ur-skilning (ty om hela den saken hade prosten intet
begrepp), var högst pinsamt för den arma flickan, som
såg huru löjet spelade i majorskans stickande ögon
och kring fröken Enochinas tunna läppar. Det var en
faslig qväll, som icke blef intressantare derföre att
majoren i sin hjertans välmening skämtade åtskilligt
öfver den blinda löjtnanten, som fått sin syn igen och
nu väl skulle se sig om bland landsens döttrar, och
hur man således kanske finge se en liten löjtnantska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
