Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adelaïdes lycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så tungt och som hotar att stanna, om en ovan hand
griper deri.
Han var sålede snödvändig på sin plats och måste,
om han ville det eller icke, offra sina sista krafter blott
för att uppehålla, utan möjlighet att förenkla. Det
var hans, liksom många andras, öde att arbeta
oupphörligen, för att en gång spårlöst försvinna, gömd af
de nya laviner af nya arbeten, som skulle rulla mot
hans efterträdare. Man kan bli en stor och ärad man,
om man bygger något nytt – men den, som
underhåller, glömmes alltid och dock – utan denna
ihärdighet, utan denna uppoffring skulle allt ramla i
förvirring och förstörelse.
Nu var deri gamle embetsmannen utsliten och
var efter sina arbeten trött och slapp, då han skulle
njuta lugnet i familjens sköte. Om någon uppoffrat
sig, var det von Lindau, som egentligen aldrig hade
egt sig sjelf eller kunnat säga: Nu är jag fri, nu kan
jag njuta mitt lif – långt derifrån. Under denna
hvila samlade sig massor af nytt arbete bakom
honom – han kunde, han fick icke hvila så länge att
han hunnit fatta att han hvilade. Arbetet, mödan,
det tacklösa besväret hängde beständigt öfver hans gråa
hufvud.
Då excellensen återkom från sitt embetsrum, blef
han glad att se den blomstrande flickan. Hon var
dock den enda af hans eget blod, och huru det är:
menniskan tycker ändå på ålderdomen att hon lemnar
verlden alldeles spårlös, om hon ej eger barn.
Det var en vacker fras af den grekiske fältherren,
som gladde sig åt två segrar i stället åt ett par barn.
Huru det ändå var, de der segrarne, den odödliga
äran, stodo dock ej som ett par barn vid hans
dödsbädd med tårar i ögonen och löftet och bönen på
läpparne.
Det var den allherskande naturen, som ej ur sin
kedja låter bryta en enda länk, utan att det käns i
själen som en tomhet.
Adelaïde blef från början allas favorit. Hennes
ovana gjorde dock hennes ställning ej synnerligt
behaglig, fastän pappa Pihl nog lärt henne språk
tillräckligt för att kunna reda sig. Hon var till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
