Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. UR SANDVIKENS KRÖNIKA. Av fil. kand. Göran Hedin - Tiden efter världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTERKRIGSTIDENS FÖRÄNDRINGAR
97
kom till. Under samma tid visar sig bessemerstålstillverkningen kunna
bibehålla sig tämligen oförändrad — tvärtemot vad man möjligen
kunnat vänta. Delvis förklaras detta därav, att bessemerverket i vissa
fall fått till elektrostålverket lämna s. k. flytande insats. Den
ny-införda elektriska stålframställningsmetoden kom egentligen heller
inte att uttränga martinproduktionen, åtminstone ej på så sätt
att den senare nedgick. En starkt bidragande orsak till att man
under senare år kunnat utnyttja fulla kapaciteten i såväl
martin-som elektrostålverk har varit, att man i större omfattning än tidigare
ägnat sig åt tillverkning av billiga rörkategorier såsom vatten- och
värmeledningsrör.
Bland tillverkningar som under efterkrigstiden bedrevos i ökad
omfattning märktes rakklingor och kallvalsat bandstål för dylika. Som
följd av den allmänna utvecklingen hade Sandviken på sitt program
också upptagit rostfritt material, nämligen först för rör och därefter
för tråd och kallvalsade band. I stort sett har under senare tid
manufaktureringen av Sandvikens produkter drivits längre än tidigare,
och samtidigt har dessas andel i tillverkningsvolymen ökat. Detta fick
några år efter kriget till följd, att vid sidan av de båda avdelningarna
för stålförsäljning upprättades en särskild avdelning för
manufakturförsäljning. Några år tidigare hade också en annan specialförsäljning
startat nämligen för transportband.
Redan vid utställningar kring sekelskiftet hade Sandvikens
kallvalsade stålband väckt en viss uppmärksamhet på grund av sina
dimensioner. Så småningom hade det börjat komma förfrågningar på
tunna band, som kunderna avsågo att använda för transportändamål
och järnverket började självt ägna saken intresse. De band, som
för dylikt ändamål utgingo från Sandviken, kunde ha en bredd av
upp till 400 mm och hade vanligen en tjocklek av knappt 1 mm. De
tillverkades av olegerat kolstål och undergingo härdning för att få
nödig elasticitet. Bland annat fordrades, att banden skulle vara särskilt
plana och raka. Efter hand prövades denna nya transportörtyp vid allt
flera svenska industrier och ett tiotal år efter starten i Sverige började
en icke oansenlig utländsk försäljning. Vid denna tid hade man
emellertid av erfarenheten lärt, att det var av stor betydelse, hur
transportören konstruerades och monteringen gjordes. Då det självfallet låg i
järnverkets intresse, att anordningarna möjliggjorde lång livslängd
för bandet och god effekt av transportören i dess helhet, upprättade
man 1913 en särskild avdelning, som inte blott hade den egentliga
bandförsäljningen om hand utan också konstruerade och på de olika
7 — 37223.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
