Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Metallurgiska avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUVFÖRSÖK I TORSÅKERS BERGSLAG
125
från 1905 och intill nu. Därjämte under senare åren Ställberg och
Dannemora. Övriga malmer, som varit av betydelse i beskickningen,
äro före 1887 Burängsberg och i viss mån Örlaxbo samt efter 1900
Stripa, Tuolluvaara, Vestra Ormberg, Björnbergs Långgruvan,
Siksjöberg, Källfall från Riddarhyttan m. fl. Under hela tiden, sedan
1865, hava Bispbergs- och Norbergsmalmer ingått i beskickningen.
Med hänsyn till de nu gällande höga malmfrakterna är det av
synnerlig betydelse att kunna utnyttja malm från järnverket närliggande
malmförekomster. Detta har givit anledning till undersökning av
tvenne malmförekomster i Torsåker. I början av 1955 upptogs
arbetet på den s. k. Lapphagsgruvan, belägen c:a 6 km sydost om
Storvik. Den där vunna malmen har varit en synnerligen godartad
grönskarnsmalm, men förekomsten typisk för Torsåkers bergslag så
till vida, att den är oregelbunden och sannolikt har ringa uthållighet,
varför denna gruva snarast blivit en besvikelse. Det andra
gruvför-söket gäller en fyndighet vid Bodås, c:a 3 km söder om Hästbo station.
Den magnetiska kartan tyder på att här skulle vara en avsevärd
malmförekomst och genom diamantborrning har konstaterats, att malm
finnes och är av god kvalitet. Då de geologiska förhållandena
emellertid äro rätt så komplicerade, har ansetts lämpligt gå ned med ett
schakt till 100 meters djup vid sidan av förekomsten för att därifrån
genom övertvärande orter få klarhet angående denna malms
omfattning. Schaktet är nu (1957) neddrivet till avsett djup, och arbetet
med orterna pågår. Framemot hösten i år torde man få veta, om de
indikationer, som den magnetiska kartan ger, svara mot
förväntningarna.
Genom de av dr Gustaf Gröndal vid sekelskiftet genomförda
magnetiska anrikningsmetoderna för fattig svartmalm bröt en ny tid in
beträffande malmförsörjningen. För brikettering av vid anrikningen
erhållna järnmalmssliger uppfördes 1905 vid Sandviken nordväst om
rostugnarna ett verk (A 52), enligt hans system.1 Detta brikettverk
har med vissa avbrott under senare åren varit i drift intill 1936,
då anläggningen revs ut. Huset kvarstår och väntar på annan tjänst.
En ny, bättre och billigare metod hade nämligen uppkommit
för sligens överförande till styckeform, nämligen sintring. Ar 1921
ritades förslag till ett sintringsverk för Sandviken men kom ej till
utförande, då anläggningen ställde sig dyr, och lågkonjunkturen
manade till försiktighet. Dessutom ville man ur kvalitetssynpunkt av-
1 I Jernkontorets Annaler för 1908 återfinnes en av Arvid Johansson lämnad beskrivning
av denna anläggning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
