Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nytt företal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läsare till fattiggränderna följer ogärna med dit själva.
Specialister på sjukdomar och död kan sällan övertalas att följa
dig till sjukhuset där de just håller på att avliva hjältinnan i
boken. Poeter och filosofer som på välklingande vers och
prosa hälsar Döden som Befriaren, bleknar ofta vid blotta
nämnandet av namnet på deras bästa vän. Det är en gammal
historia. Leopardi, det nya Italiens störste skald, som sedan
barnaåren längtade efter döden i dussintals fulländade poem,
var den förste att fly för sitt liv från koleran i Napoli. Till och
med den store Montaigne, vars resignerade betraktelser över
döden är nog att göra honom odödlig, satte i väg som en hare
samma dag pesten bröt ut i hans Bordeaux. Buttre gamle
Schopenhauer, nya tidens störste filosof, som gjorde
negationen av livet till själva hörnstenen i sitt system, klippte genast
av all konversation om döden. De blodigaste krigsromanerna
skrevs av fredliga medborgare väl utom skotthåll för de
fientliga kanonerna. Författare som älskar att iscensätta
sexuella orgier är i regel själva dåliga aktörer i dylika scener. Själv
känner jag blott ett undantag från denna regel, Guy de
Maupassant, och jag såg honom dö därav.
En berömd engelsk författare har kallat Boken om San
Michele ”Boken om Döden”. Kanske är det så, ty döden är
sällan borta från mina tankar. ”Non nasce in me pensier che
non vi sia dentro scolpita la morte”, skrev Michelangelo till
Vasari. Jag har brottats så länge med min dystre kollega,
ständigt besegrad har jag sett honom slå till marken den ene
efter den andre av dem jag sökt försvara. Jag har haft några
av dessa människor i tankarna medan jag satt och skrev denna
bok, så som jag såg dem leva, så som jag såg dem lida, så
som jag såg dem lägga sig ned att dö. Det var allt jag kunde
göra för dem. De var alla ringa, obetydliga människor, inga
marmorkors står på deras gravar, många av dem var redan
bortglömda innan de var döda.
Nu till sist har de det alla bra. Gamla Maria Porta-Lettere,
som i tjugu år på nakna fötter klättrade uppför de 777
feniciska trappstegen med breven till San Michele, bär nu
omkring posten uppe i Himlen. Där uppe sitter nu också käre
gamle Pacciale och röker sin fredspipa och ser ut över det
oändliga havet så som han brukade göra från pergolan i San
Michele. Där går nu också min vän Arcangelo Fusco,
gatsoparen från Quartier Montparnasse, och sopar stjärndammet
från det gyllene golvet. Nerför den ståtliga peristylen av lapis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
