Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nytt företal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lazulikolonner struttar lille monsieur Alphonse, dekanen från
de Små Fattigsystrarnas asyl i Rom, i Pittsburghmiljonärens
splitternya bonjour, högtidligt lyftande på sin älskade höga
hatt för vartenda helgon han möter liksom han gjorde för
mina vänner när han åkte på Corson i min viktoria. John, den
faderlöse lille blåögde gossen som aldrig log, leker nu
dagarna i ända med hundratals andra glada småttingar i
Kristusbarnets forna barnkammare. Han har lärt sig att le till sist.
Hela rummet är fullt av blommor, sjungande fåglar flyger in
och ut genom de öppna fönstren. Då och då tittar Madonnan
in för att se till att barnen har allt de behöver. Johns mor,
som vårdade honom så ömt på Avenue de Villiers, är ännu
kvar bland oss här nere på jorden, jag såg henne häromdagen.
Stackars Flopette, hetären, ser tio år yngre ut än när jag såg
henne i nattcaféet på boulevarden, sirlig och nätt i sin långa
vita klänning. Hon är nu andra husjungfru hos Maria
Magdalena.
I ett blygsamt hörn av de Elyseiska fälten ligger hundarnas
kyrkogård. Mina döda vänner är alla där, deras förmultnade
kroppar ligger ännu kvar där jag lade dem sida vid sida under
cypresserna vid det gamla tornet, men deras trogna hjärtan
har tagits upp hit. Den blide lille San Rocco, alla hundars
skyddspatron, har uppsikt över deras kyrkogård, och gamla
miss Hall kommer ofta hit med några blommor till Tappios
grav. Till och med slyngeln Billy, den försupne babianen som
satte eld på il canonico don Giacintos likkista, har släppts in
på prov till den sista raden av gravar på apornas kyrkogård
ett gott stycke avsides efter en noggrann granskning av Sankte
Per som märkte att han luktade whisky och i början tog
honom för en mänsklig varelse. Don Giacinto själv, den
rikaste prästen i Capri, som aldrig givit en fattig en slant,
steker ännu i sin likkista, och före detta slaktaren i Anacapri
som stack ut ögonen på vaktlarna med en glödgad nål har
fått sina egna ögon utstuckna av Djävulen själv i ett anfall av
jalousie de métier.
Boken om San Michele är en bok om Livet.
Livet är detsamma som det alltid varit, oberört av tid och
öden, likgiltigt för människors sorger och glädje,
hemlighetsfullt och outgrundligt som sfinxen. Men världen vi lever i,
scenen där den evinnerliga tragedin utspelas, ändras ständigt
av den Store Regissörens mästarhand för att åskådarna inte
skall tröttna på det enformiga melodramet med sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
