Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan kom jag inte ihåg någonting mer än att himlen över
mitt huvud var blå som en safir, att parrocons vin var rött
som rubinen och att la Bella Margherita satt vid min sida
med gyllene hår och leende läppar.
San Michele, ringde det plötsligt i mina öron. San Michele,
San Michele, ljöd det som svar från mitt hjärta.
- Addio, Bella Margherita! Addio, e presto ritorno! Oh,
presto ritorno!
Jag vandrade tillbaka genom de tomma gränderna och
styrde så rak kurs jag kunde på mastro Vincenzos vingård och
det lilla kapellet. Det var siestatimmen, hela den lilla byn sov
i glödande solsken. Kyrkan var stängd, endast genom den
halvöppna dörren till folkskolan trumpetade canonico don
Natales stentorsstämma genom tystnaden i sömnig
enformighet. - Io mi ammazzo, tu ti ammazzi, egli si ammazza, noi ci
ammazziamo, voi vi ammazzate, loro si ammazzano,
upprepades rytmiskt i korus av ett dussin barbenta pojkar som satt
på golvet i ring vid skollärarens fötter.
Längre ner i gränden stod en ståtlig romersk matrona och
vinkade åt mig att komma in. Det var Annarella själv. Varför
hade jag gått till la Bella Margherita och inte kommit till
henne istället? Visste jag inte att hennes caciocavallo var
den bästa osten i hela byn och att don Dionisios vin var
mycket bättre än parrocons? - Altro che il vino del parroco, sade
Annarella och ryckte på sina starka skuldror. Knappt hade
jag suttit en stund under pergolan framför en flaska av don
Dionisios vino bianco förrän det började gå upp för mig
att Annarella nog hade rätt, men jag måste tömma hela
flaskan för att vara säker på min sak. När Gioconda, hennes
svartögda dotter, räckte mig det andra glaset från den nya
flaskan hade jag kommit på det klara. Ja, don Dionisios vino
bianco var det bästa! Det såg ut som flytande solsken, det
smakade som gudarnas nektar och Gioconda liknade en ung
Hebe när hon fyllde mitt glas.
- Altro che il vino del parroco!
- Var det inte det jag sa, skrattade Annarella. E un vino
miracoloso.
Mirakulöst i sanning, för plötsligt började jag tala flytande
napolitanska med svindlande fart under stormande
skrattsalvor från mor och dotter. Jag kände mig mer och mer
vänligt stämd mot don Dionisio, jag tyckte om hans vin, jag tyckte
om hans namn, jag trodde jag skulle tycka om att göra hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
