Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Avenue de Villiers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rousselle, tillade jag när vi stannade framför en
återvändsgränd, fuktig och mörk som botten av en brunn. Salvatores
hustru satt på familjens enda stol med Petruccio, sorgebarnet,
i knät och rörde om i polentan som ivrigt bevakades av
Petruccios två äldsta systrar, medan det yngsta barnet
kravlade kring på golvet och jagade en kattunge. Jag talade om för
Salvatores hustru att jag tagit med mig en snäll dam som ville
ge barnen en present. Jag förstod av grevinnans blyghet att det
var första gången hon satte sin fot i ett fattigt hem. Hon
rodnade när hon räckte Petruccios mor dockan, för Petruccio
själv kunde ingenting hålla i sina förtvinade händer, han
hade varit lam sedan han föddes. Petruccio visade inga tecken
till glädje, hans hjärna var lika förlamad som hans lemmar,
men hans mor var säker på att han tyckte mycket om dockan.
Hans två systrar fick också var sin docka och sprang och
gömde sig bakom sängen för att leka mamma och barn. När
trodde jag att Salvatore skulle komma från sjukhuset? Det
var nu nära sex veckor sedan han fallit från
byggnadsställningen och brutit benet. Jo, jag hade just sett honom på
Hôpital Lariboisière, han kryade på sig bra och jag hoppades
att han snart skulle komma hem. Hur kom hon överens med
sin nya värd? Gudskelov, mycket bra, han var mycket snäll,
hade till och med lovat att sätta in en kamin till nästa vinter.
Och var det inte hyggligt av honom att ha tagit upp det där
lilla fönstret under taket, kom jag ihåg hur mörkt rummet
var förut?
- Se, så glatt och trevligt här är nu, siamo in Paradiso, sade
Salvatores hustru. Var det sant som Arcangelo Fusco berättat
henne att jag hade sagt till den förre värden, den dagen då
han vräkte henne ut på gatan och lade beslag på allt vad hon
hade, att den stund skulle komma, när Gud skulle straffa
honom för hans grymhet mot oss fattiga människor och att jag
hade förbannat honom så fruktansvärt att han måste gå
och hänga sig några timmar efteråt? Ja, det var alldeles sant
och jag ångrade inte vad jag gjort. När vi skulle gå kom just
min vän Arcangelo Fusco, som delade rummet med familjen
Salvatore, tillbaka från sitt dagsarbete med sin stora kvast på
axeln. Hans yrke var att fare la scopa - på den tiden var
nästan alla gatsopare i Paris italienare. Jag var glad att få
presentera honom för grevinnan, det var det minsta jag kunde
göra för att återgälda den obetalbara tjänst han gjort mig
när han gått med mig till polisstationen för att bekräfta mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
