Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Patienter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han förstår av instinkt när man inte vill veta av honom,
ligger alldeles stilla i timtal när hans kung arbetar strängt, som
kungar ofta gör eller åtminstone borde göra. Men när hans
kung är nedstämd vet han att hans stund är inne och kommer
då fram och lägger huvudet i hans knä. Var inte ledsen! Bry
dig inte om att alla överger dig, jag stannar kvar, jag ska
ersätta alla dina vänner och bekämpa alla dina fiender! Kom,
låt oss gå ut och glömma alltihop!
Det är gripande att se en hund när hans husbonde är sjuk.
Hunden, varnad av sin osvikliga instinkt, är rädd för sjukdom,
rädd för döden. En hund som i åratal varit van att sova i
sin husbondes säng, vill inte gärna stanna där när husbonden
är sjuk. Även i de få undantagen från denna regel lämnar
han sin husbonde när döden nalkas, gömmer sig i ett hörn
av rummet och gnäller ömkligt. Det har till och med hänt
mig att jag av en hunds uppträdande fått en varning om
att döden nalkades. Vad vet han om döden? Åtminstone lika
mycket som vi, troligen en hel del mera. När jag skriver detta
erinrar jag mig en stackars kvinna i Anacapri, en främling i
byn, som låg döende i lungsot, men så långsamt att den ena
efter den andra av de få grannkvinnorna som brukade gå och
se till henne tröttnade och lämnade henne åt sitt öde. Hennes
enda vän var en gammal hund, som i strid mot den regel jag
just nämnt aldrig lämnade foten av hennes säng. Det var för
övrigt den enda plats som fanns att ligga på utom jordgolvet
i det eländiga kyffe där den stackars kvinnan levde och dog.
En dag när jag av en händelse kom att gå förbi fann jag don
Salvatore där, den ende av vår lilla bys tolv präster som visade
det ringaste intresse för de fattiga och sjuka. Kvinnan såg ut
ungefär som vanligt, hon sade till och med att hon känt sig
litet bättre de sista dagarna - ”la miglioria della morte”,
förklarade don Salvatore. Jag hade länge förvånat mig över den
otroliga seghet varmed hon hängde fast vid livet, och jag sade
prästen att hon mycket väl kunde leva en eller två veckor till,
varför vi kom överens om att vänta med den sista smörjeisen.
Just när vi skulle gå hoppade hunden ner från sängen och
kröp ihop i ett hörn av rummet, ynkligt gnällande. Jag kunde
inte upptäcka någon förändring i kvinnans utseende men
fann till min förvåning att hennes puls nu var så gott som
omärklig. Hon gjorde en förtvivlad ansträngning att tala, men
jag kunde inte förstå vad hon menade. Hon såg på mig med
vidöppna ögon och sträckte flera gånger ut sin utmärglade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
