Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Patienter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arm och pekade på hunden. Nu förstod jag, och jag tror att
hon också förstod mig när jag lutade mig ner över henne och
sade att jag skulle ta hand om hunden. Hon nickade belåtet,
slöt ögonen och dödens frid bredde sig över hennes ansikte.
Hon drog ett djupt andetag, några droppar blod sipprade fram
mellan läpparna och allt var slut. Den omedelbara orsaken
till hennes död var uppenbarligen en inre blödning. Hur visste
hunden det före mig? När man på aftonen kom för att föra
bort henne följde hunden sin matmor till camposanton, den
ende sörjande. Nästa dag berättade gamle Pacciale,
dödgrävaren, som redan då var min specielle vän, att hunden
alltjämt låg kvar på hennes grav. Regnet öste ner hela dagen och
följande natt, men på morgonen var hunden alltjämt där. På
kvällen skickade jag Pacciale med ett koppel för att försöka
locka honom med sig till San Michele, men hunden morrade
argt åt honom och vägrade att röra sig ur fläcken. På tredje
dagen gick jag själv till kyrkogården och lyckades med stor
svårighet förmå honom att följa med mig hem: Han kände mig
för övrigt mycket väl. Det fanns redan förut åtta hundar i
San Michele och jag var orolig över det mottagande de skulle
ge nykomlingen. Men allt gick väl tack vare Billy, babianen,
som av någon oförklarlig anledning genast fattade tycke för
främlingen, som sedan han övervunnit sin första bestörtning
snart blev Billys oskiljaktige vän. Alla mina hundar hatade
och fruktade den stora apan som regerade enväldigt i San
Micheles trädgård, och snart upphörde även Barbarossa,
maremmahunden, att morra åt nykomlingen. Han levde
lycklig där i två år och ligger begraven under murgrönan
tillsammans med mina andra hundar.
En hund kan läras att göra nästan vad som helst genom
vänlig uppmuntran, tålamod och en skorpa när han villigt lärt
sin läxa. Man får aldrig förlora tålamodet eller bruka våld
av något slag. Kroppslig bestraffning av en intelligent hund
är en ovärdighet som återfaller på husbonden. Den är för
övrigt ett psykologiskt misstag. Jag vill emellertid tillägga att
okynniga hundvalpar, likaväl som småbarn som ännu inte
böljat tänka, inte alls far illa av lite smäll då och då när de
visar sig för obenägna att lära de första reglerna för ett gott
uppförande. För egen del har jag aldrig lärt mina hundar
några konster, fast jag erkänner att många hundar, sedan de
en gång lärt sin läxa, finner stort nöje i att förevisa sina
konster. Att uppträda på en cirkus är en helt annan sak och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
