Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Patienter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hundstallarna i det gamla Lycée Rollain för bettprov. I de senare
hölls fyrtio rabiesangripna hundar. Skötseln av dessa hundar,
alla skummande av raseri, var en farlig historia, och jag
beundrade ofta det mod som visades av alla som hade med
dem att göra. Pasteur själv var absolut orädd. En gång när
han var angelägen att få ett salivprov direkt ur munnen på en
rabiesangripen hund, såg jag honom med pipetten mellan
läpparna suga upp några droppar av den dödande saliven från
en galen bulldogg som hölls fast på bordet av två assistenter
med händerna skyddade av tjocka skinnhandskar. De flesta
av dessa laboratoriehundar var hemlösa kringstrykande
stackare som av polisen tillvaratagits på Paris gator, men många
av dem såg ut att ha sett bättre dagar. Här led och dog de
obemärkt. Okända Soldater i människans kamp mot sjukdom
och död. Nära intill, vid La Bagatelle, på den eleganta
hundkyrkogården som grundats av sir Richard Wallace, låg
hundratals knähundar och salongshundar begravna med
inskriptioner om deras onyttiga och luxuösa liv inristade av älskande
händer på minnesstenarna över deras gravar.
Sedan kom den förskräckliga historien med de sex ryska
bönderna som blivit bitna av en flock galna vargar och sänts
till Pasteur på tsarens bekostnad. De var alla fruktansvärt
sönderbitna i ansiktet och på händerna, och utsikten att de skulle
kunna räddas var från början så gott som ingen. Det var redan
då känt att rabies hos vargar är farligare än hos hundar och
att de som bitits i ansiktet kunde vara säkra om att dö.
Pasteur visste det bättre än någon annan, och hade han inte
varit den man han var skulle han säkerligen ha vägrat att ta
sig an dem. De lades in på en särskild sal på Hôtel-Dieu under
uppsikt av professor Tillaux, den mest framstående och mest
humane kirurgen i Paris på den tiden och en av Pasteurs mest
orädda medhjälpare och allra bästa vänner. Pasteur kom
varje morgon med Tillaux för att ge dem injektioner och
observerade dem ängsligt dag från dag. Ingen förstod ett ord
av vad de sade. En eftermiddag, det var på nionde dagen, höll
jag på att försöka hälla en droppe mjölk i halsen på en av
musjikerna, en jätte med nästan hela ansiktet bortslitet, när
plötsligt något vilt lyste till i hans ögon. Käkarna öppnades
och slöts spasmodigt med ett smällande ljud, och ett hemskt
skri vars like jag aldrig hört från människa eller djur ljöd från
hans fradgande mun. Han gjorde en våldsam ansträngning att
springa ur sängen och knuffade närapå omkull mig när jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
