Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Patienter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krucifixet. Hans andning blev svagare och svagare. Plötsligt
stelnade musklerna i hans jättelika kropp i en sista kramp och
hjärtat stod stilla.
Nästa dag visade en annan av musjikerna omisskännliga
tecken på hydrofobi och snart ännu en och tre dagar senare
var de alla galna. Deras tjut kunde höras över hela
Hôtel-Dieu, ja till och med på Place Notre-Dame, sades det. Hela
sjukhuset var i uppror. Ingen ville gå i närheten av sjuksalen,
även de modiga systrarna flydde skräckslagna. Jag kan ännu
se Pasteurs vita ansikte när han gick från säng till säng och
betraktade de dödsdömda med ett oändligt medlidande i
blicken. Han sjönk ner på en stol med ansiktet i händerna. Van
som jag var att se honom varje dag hade jag inte förr lagt
märke till hur sjuk och uttröttad han såg ut, fast jag av en
nästan omärklig tvekan i hans tal och en lätt darrning på
hans hand hade gissat att han redan erhållit första varningen
om det öde som snart skulle drabba honom. Tillaux, som
blivit eftersänd mitt under en operation, kom springande in i
salen med blodbestänkt förkläde. Han gick fram till Pasteur
och lade handen på hans axel. De båda männen såg på
varandra under tystnad. Den store kirurgens vänliga blå ögon,
vana att se så mycket elände, vandrade kring salen. Hans
ansikte blev vitt som ett lakan.
- Jag står inte ut med det, ropade han med bruten stämma
och sprang ut ur salen.
Samma afton höll dessa båda män rådslag. Det är inte
många som vet vilket beslut de fattade, men det var det enda
rätta och det hedrade dem båda. Nästa morgon var allt tyst
därinne. Under natten hade de döende musjikerna förhjälpts
till ett smärtfritt slut.
Saken väckte ett oerhört uppseende i Paris. Alla tidningar
var fulla av de hemskaste beskrivningar om de ryska
musjikerna och under flera dagar talades det inte om annat.
Sent en kväll veckan därpå kom en känd finsk djurmålare
rusande till Avenue de Villiers i ett fruktansvärt upprört
tillstånd. Han hade blivit biten i handen av sin älskade hund, en
kolossal bulldogg som såg oerhört argsint ut men som hittills
varit mycket godsint, förresten god vän till mig - hans porträtt,
målat av hans husbonde, hade hängt på Salongen året förut.
Vi körde genast till ateljén vid Avenue de Courcelles. Hunden
var instängd i sovrummet och hans husbonde ville att jag
genast skulle skjuta honom, han hade inte mod att göra det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
