Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Patienter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själv, sade han. Hunden sprang fram och tillbaka och då och
då kröp han under sängen, ilsket morrande. Rummet var så
mörkt att jag stoppade revolvern i fickan och beslöt att vänta
till nästa morgon. Jag desinficerade och förband såret och
gav finnen ett sömnmedel för natten. Nästa morgon
observerade jag hunden mycket noga och beslöt att vänta med att
skjuta honom till följande dag, eftersom jag inte var alldeles
säker på att han verkligen hade hydrofobi fast det onekligen
såg så ut. Diagnosmisstag under de första stadierna av rabies
är mycket vanliga. Till och med det klassiska symtom som
givit sjukdomen dess namn - hydrofobi betyder vattuskräck
- är inte tillförlitligt. Den rabiessmittade hunden har inte
alltid skräck för vatten. Jag har ofta sett galna hundar
begärligt dricka ur en skål vatten som jag satt in i deras bur. Det
är endast hos rabiesangripna människor som detta symtom
är konstant. Ett stort antal hundar som misstänks för att ha
rabies lider i själva verket av andra relativt ofarliga
sjukdomar. Men även om detta kan bevisas vid en obduktion -
som inte en på ett dussin vanliga doktorer eller veterinärer
är i stånd att utföra - är det i regel mycket svårt att övertyga
den hundbitne därom. Fruktan för den förfärliga sjukdomen
kvarstår, och skräcken för rabies är nästan lika farlig som
sjukdomen själv. Det enda rätta är att sätta den misstänkta
hunden bakom lås och bom och förse honom med mat och
dryck. Om han lever efter tolv dagar, är det säkert att han
ej har rabies och allt är gott och väl.
När jag nästa morgon iakttog hunden genom den
halvöppna dörren viftade han med svansstumpen och såg på mig
riktigt vänligt med sina blodsprängda ögon. Men just när jag
sträckte fram handen för att klappa honom drog han sig
morrande tillbaka under sängen. Jag visste inte vad jag skulle
tro. Likväl sade jag hans husbonde att jag inte trodde att
hunden hade rabies. Han ville inte höra på det örat och bad
mig omigen att jag genast skulle skjuta hunden. Jag sade att
jag ville vänta en dag till. Hans husbonde hade tillbragt natten
med att gå fram och tillbaka i sin ateljé och på bordet låg
en läkarbok med symtomen på rabies hos människor och djur
understrukna. Jag kastade boken i brasan. Hans granne, en
rysk skulptör, som lovat att stanna hos honom hela dagen,
berättade för mig på aftonen att han vägrat att äta och
dricka, ideligen torkat saliv från läpparna och bara talat om
rabies. Jag försökte få honom att dricka en kopp kaffe. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
