Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Patienter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såg förtvivlad på mig och sade att han inte kunde svälja, och
när jag räckte honom koppen såg jag hans käkmuskler stelna
i kramp. Han började darra i hela kroppen och sjönk ner i en
stol. Jag gav honom en morfininjektion och sade att jag var
övertygad om att det inte var något farligt med hunden, att jag
var villig att gå in i rummet till honom igen, fast jag dock
inte tror att jag skulle vågat det. Morfinen började verka och
jag lämnade honom halvsovande i sin stol. När jag återvände
sent på kvällen omtalade den ryske skulptören att hela huset
varit i uppror, att värden hade skickat portvakten för att säga
till om att hunden ögonblickligen måste dödas och att han
just skjutit honom genom fönstret. Hunden hade kravlat sig
fram till dörren, där hade han avfärdat honom med ännu en
kula. Och där låg han ännu i en blodpöl. Hans husbonde satt
i sin stol och stirrade framför sig utan att säga ett ord.
Jag tyckte inte om blicken i hans ögon och tog hans revolver
och stoppade den i fickan, där var ännu ett skott kvar. Jag
tände ett ljus och bad den ryske skulptören hjälpa mig att
bära ner den döda hunden till min vagn, jag ville genast fara
med honom till Institut Pasteur för obduktion. Jag såg en
stor blodpöl vid dörren, men hunden var inte där.
- Stäng dörren, skrek ryssen bakom mig just som hunden
sprang fram under sängen med blodet strömmande ur
munnen. Jag tappade ljusstaken, sköt på måfå in i mörkret och
hunden föll död vid mina fötter. Vi bar ner honom i vagnen
och jag körde till Pasteurinstitutet. Doktor Roux, Pasteurs
högra hand och senare hans efterträdare, sade att det såg illa
ut och lovade att obducera genast och sedan låta mig få veta
resultatet så snart som möjligt. När jag kom till Avenue de
Courcelles nästa morgon fann jag ryssen utanför ateljédörren.
Han hade tillbragt natten tillsammans med sin vän som hela
tiden gått av och an tills han slutligen fallit i sömn i sin stol
för en timme sedan. Ryssen hade då gått till sitt eget rum
för att tvätta sig och när han kom tillbaka för ett par minuter
sedan, hade han funnit ateljédörren låst inifrån.
- Hör, sade han liksom för att ursäkta sig att han inte
lytt min order att ej lämna honom ensam en sekund, det är
all right, han sover ännu, hör ni inte hur han snarkar?
- Hjälp mig att bryta upp dörren, skrek jag. Han snarkar
inte, det är...
Dörren gav vika och vi störtade in i ateljén. Han låg på
schäslongen och andades tungt med revolvern ännu i handen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
