Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 6. Château Rameaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6
Château Rameaux
Paris sommartid är en mycket angenäm stad för dem som hör
till Paris qui s’amuse, men om man råkar höra till Paris qui
travaille blir det en annan sak. I all synnerhet om man har
att handskas med en tyfoidfeberepidemi i La Villette bland de
hundratals skandinaviska arbetarna där och en difteriepidemi i
Quartier Montparnasse bland sina italienska vänner och deras
otaliga barn. Förresten var det ingen brist på skandinaviska
barn i La Villette heller, och de få familjer som inte hade
några barn, tycktes ha valt just denna tid att skaffa dem till
världen, oftast utan någon annan hjälp än mig, inte ens en
barnmorska. De flesta av barnen som var för små att få
tyfoidfeber fick scharlakansfeber och resten kikhosta. Som
det inte fanns pengar till en fransk doktor, föll det naturligtvis
på min lott att sköta om dem så gott jag kunde. Det var i
sanning inget lätt göra, det var över trettio tyfoidfeberfall
enbart bland de skandinaviska arbetarna i La Villette. Jag gjorde
i alla fall mitt bästa för att bevista gudstjänsten varje söndag i
den svenska kyrkan vid Boulevard Ornanot för att göra min
vän pastorn till viljes och vara ett gott föredöme för andra.
Församlingen hade smält ihop till hälften, den andra hälften
låg till sängs eller skötte någon som låg till sängs. Pastorn var
på benen från morgon till kväll, hjälpande och bistående
fattiga och sjuka. En mera hjärtegod människa har jag aldrig sett,
och utan pengar var han alltid. Den enda belöning han fick
var att han förde smittan till sitt eget hem. De två äldsta av
hans åtta barn fick tyfoidfeber, fem fick scharlakansfeber och
höll på att dö av tarmocklusion. Till råga på olyckan blev
den svenske konsuln, en fridfull och stillsam liten man,
plötsligt spritt galen, men den historien skall jag berätta en annan
gång.
Uppe i Quartier Montparnasse var läget ännu mycket värre,
fast mitt arbete där på många sätt tycktes mig lättare. Jag
skäms att säga att jag kom mycket bättre överens med de
stackars italienarna än med mina egna landsmän, som ofta
var svårhanterliga, buttra, missbelåtna och ganska
anspråksfulla och själviska. Italienarna däremot, som ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 18:55:47 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sanmich/0083.html
