Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Château Rameaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liten hund och lider en smula av astma, men hjärtat sitter på
rätta stället, jag är inte rädd och det är bäst att du säger åt
den där elefanten att han håller sig undan och inte kommer
nära mig och min matmor, annars kommer jag att äta opp
honom levande!” Han fnös föraktfullt. ”Spratts hundkex! Jaså,
det var vad du fick till middag i går, din bondlurk! Jag får
ont i magen av blotta lukten av de där avskyvärda kakorna
som de tvingade mig att äta i hundbutiken. Inga Spratts
hundkex för mig, tack så mycket! Jag föredrar Albertkex och
pepparkakor eller en bit av mandelkakan på bordet. Spratts
hundkex!” Han kravlade sig tillbaka till markisinnans knä så
fort hans små ben tillät honom.
- Kom igen innan ni far tillbaka till Paris, sade den snälla
markisinnan.
”Ja, kom igen”, snörvlade Loulou, ”du är inte så dum när
allt kommer omkring!” ”Apropå”, signalerade Loulou till mig
när jag reste mig upp för att gå, ”det är fullmåne i morgon,
jag känner mig en smula orolig i kroppen och skulle inte
ha något emot att smita ut på äventyr en gång till.” Han
blinkade åt mig i samförstånd. ”Vet du händelsevis om det
finns några små mopsfröknar i trakten? Säg ingenting till min
matmor, hon förstår inte alls sånt där... Förresten får man
inte vara så noga här på bondlandet, storleken spelar ingen
roll om det gäller.”
Loulou hade rätt, det var fullmåne. Jag tycker inte om
månen. Den mystiska främlingen har stulit för mycket sömn
från mina ögon och viskat för många drömmar i mina öron.
Det är ingen mystik med solen, dagens skimrande gud, som
skänkte liv och ljus åt vår mörka värld och ännu vakar över
oss med sitt strålande öga, långt sedan alla gudarna från
Nilens stränder, från Olympen och från Valhalla försvunnit
i dunklet. Men ingen vet varifrån månen kommer, den bleke
nattvandraren bland stjärnorna, som tittar ner på oss med sina
kalla sömnlösa ögon och sitt gäckande leende.
Greven hade ingenting emot månen om han bara fick sitta
i fred i sin länstol med sin cigarr och sin Figaro. Grevinnan
älskade månen, hon älskade dess trolska dunkel, dess veka
drömmar. Hon älskade att ligga tyst i båten och se upp mot
stjärnorna medan jag rodde henne långsamt över den
glänsande sjön. Hon älskade att vandra omkring under de gamla
lindarna i parken, än skimrande i silverljus, än så dunkel att
hon fick lov att ta min arm för att finna vägen. Hon älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
