Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Château Rameaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bleknar när månen höjer sitt hemska anlete ur sin grav. Tror
du att du är den ende som inte kan sova när månen skiner?
Vet du inte att alla vilda djur och alla småkryp i skogar och
på fält vandrar omkring i fruktan för dess illvilliga strålar?
Du måste verkligen ha sett dig blind på någon annan i parken
i natt, annars skulle du nog ha märkt att det var en vålnad
som spejade på er hela tiden. Han tycker om att smyga kring
under lindarna i parken och bland ödemurarna av gamla slott
eller stryka omkring på kyrkogårdarna för att läsa namnen
på de döda. Han tycker om att sitta i timtal och stirra med
sina stålgrå ögon på snöfälten som täcker den döda jorden
med sin svepning eller att titta in genom ett fönster för att
skrämma en sovande med en hemsk dröm.”
”Nog, Leo, låt oss inte tala mer om månen, annars få vi inte
en blund i ögonen i natt. Kyss mig god natt, min vän, och låt
oss gå till sängs.”
”Men du stänger väl luckorna, inte sant?” sade Leo.
”Ja, det gör jag alltid när månen skiner.”
Medan vi åt vår frukost nästa morgon, talade jag om för
Leo, att jag måste fara tillbaka till Paris genast. Det var
säkrast så, det var fullmåne i kväll och jag var tjugusex år
och hans matmor var tjugufem - eller var det tjugunio? Leo
hade sett mig packa min väska och alla hundar vet vad det
betyder. Jag gick ner till abbén och berättade för honom den
vanliga lögnen, att jag blivit kallad till en viktig konsultation
och måste lämna slottet med morgontåget. Abbén var mycket
ledsen, och greven som just skulle stiga i sadeln för sin
morgonritt hoppades jag skulle komma igen om ett par dagar.
Naturligtvis kunde det inte bli fråga om att störa grevinnan
så tidigt på morgonen.
På väg till stationen mötte jag min nye vän bydoktorn som
återvände i sin dogcart från sitt morgonbesök hos vicomten.
Patienten kände sig mycket dålig och tiggde om mat, men
doktorn hade vägrat att ta annat än vatten på sitt ansvar.
Grötarna på magen och isblåsan på huvudet hade mycket
stört patientens sömn under natten. Hade jag någonting att
föreslå?
Nej, jag var övertygad om att vicomten var i de bästa
händer. Om tillståndet förvärrades kunde man kanske
omväxla en smula och lägga isblåsan på magen och grötarna
på huvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
