Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så var det järven, som hugger sig fast vid strupen på renen
just vid pulsådern och hänger kvar tills renen förlorat så
mycket blod att han stupar och dör. Där fanns också kungsörnen,
som kunde föra bort en nyfödd renkalv i sina klor, och
lodjuret som smög sig fram som en katt och hoppade på varje
ren som skilts från hjorden och gått vilse.
Turi sade att han aldrig kunde förstå hur lapparna kunnat
hålla samman sina renhjordar förr i tiden, innan de ännu
slagit sig ihop med hunden. I forna dagar jagade hunden ren i
sällskap med vargen. Men hunden, som är det klokaste av alla
djur, förstod snart att det skulle passa honom bättre att arbeta
tillsammans med lapparna än med vargarna. Därför erbjöd
sig hunden att träda i lapparnas tjänst på villkor att de skulle
behandla honom som en vän och att de skulle hänga honom
när han inte orkade arbeta längre. Det är därför som lapparna
ännu i dag hänger sina hundar när de börjar bli för gamla,
också de överflödiga nyfödda valparna blir alltid hängda.
Hunden hade förlorat talförmågan när han kom i människans
tjänst, men han förstod vartenda ord som man sade till
honom. Förr i världen kunde alla djur tala, och det kunde
också blommorna, träden, stenarna och alla döda ting som
var skapade av samma Gud som skapat människan. Därför
måste människan vara vänlig mot alla djur och behandla alla
döda ting som om de ännu kunde tala och förstå. På den
Yttersta Dagen skulle Gud först kalla fram djuren för att
vittna om den döda människan. Först sedan djuren hade sagt
vad de hade att säga skulle den dödes medmänniskor kallas
fram inför Gud.
Jag frågade Turi om det fanns några stalo i närheten, jag
hade hört så mycket om dem i min barndom och jag skulle
ge mycket för att få träffa en av de där jättarna.
- Gud bevare dig, sade Turi ängsligt. Den stora forsen
som du ska över i morgon kallas ännu i dag Staloforsen efter
den gamle jätten som levde där i forna dagar med sin häxa
till hustru. De hade bara ett öga tillsammans, så de grälade
ständigt och jämt om vem som skulle få använda ögat. De
åt upp sina egna barn, men de åt lika gärna ett lappbarn
om de kom åt något. Stalon tyckte bättre om lappbarn, för
hans egna smakade för mycket svavel. En gång när de åkte
över sjön i en släde dragen av tolv vargar började de gräla
om ögat som vanligt, och stalon blev så ond att han slog
hål i botten på sjön så alla fiskarna simmade ut genom hålet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
