Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strävade framåt ett par timmar, till knäna i det iskalla vattnet.
Till slut sade Ristin att hon förlorat riktningen och att vi
måste vänta tills dimman lättade. Hur länge kunde det dröja?
Det visste hon inte, kanske en dag, en natt, kanske en
timme, det berodde på vinden. Det var en av de värsta
upplevelser jag någonsin varit med om. Jag visste mycket väl att
med vår knappa utrustning var mötet med dimman på den
öde myren långt farligare än mötet med björnen i skogen. Jag
visste också att det inte fanns något annat att göra än att
vänta där vi var. Vi satt i timtal på våra ränslar, med dimman
klibbande mot huden som en våt handduk. Till råga på
olyckan fann jag min västficka full av vatten när jag tog
fram tändsticksasken för att tända min pipa. Medan jag
modfälld stirrade på mina våta tändstickor hade Ristin redan
slagit eld med sitt elddon och tänt sin pipa. Ett nytt nederlag
för civilisationen var när jag skulle ta på mig ett par torra
strumpor och upptäckte att min vattentäta ryggsäck av bästa
Londonfabrikat var genomvåt, men att alla Ristins
tillhörigheter i hennes hemgjorda näverkont var torra som hö. Vi höll
just på att koka oss en kopp kaffe när en plötslig vindstöt
blåste ut lågan på min spritlampa. Ristin sprang några steg
mot vinden och vände åter med order att vi genast skulle
bryta upp. På mindre än en minut blåste en stadig nordanvind
oss rakt i ansiktet och dimman försvann som genom ett
underverk. Djupt nere i dalen under våra fötter glimrade en bred
älv som ett svärd i solen. På motsatta stranden sträckte sig en
mörk barrskog så långt ögat kunde se. Ristin pekade på en
smal rökpelare över trädtopparna.
- Forsstugan, sade Ristin.
Hon sprang utför sluttningen och utan en sekunds tvekan
störtade hon sig i vattnet ända upp till skuldrorna. Jag efter.
Snart förlorade vi fotfästet och simmade över älven sida vid
sida liksom älgarna hade simmat över fjällsjön. Efter en
halvtimmes vandring genom skogen kom vi fram till en
glänta som tydligen var åstadkommen av människohand. En
stor lapphund kom rusande emot oss häftigt skällande. Knappt
hade han nosat på oss förrän han blev förtjust att se oss och
visade vägen med vänliga viftningar på svansen.
Framför sin rödmålade stuga stod Lars Anders i Forsstugan
i sin långa fårskinnspäls, sex fot fem tum i sina träskor.
- Goddag i skogen! sade Lars Anders. Var kommer du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
