Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller en kullfallen fura för att vänta in oss, men så satte han
i väg igen fortare än någonsin för att ta igen tiden. Snart var
det inte längre någon fara att han skulle rusa vilse i mörkret,
natten hade redan flytt på snabba dvärgfötter djupare in i
skogen. Ett gyllene sken flög över trädtopparna.
- Piavi! ropade Ristin. Solen går upp!
Djupt nere bland dimmorna i dalen under våra fötter
öppnade en insjö sitt ögonlock.
Jag närmade mig sjön med onda aningar om ett nytt iskallt
bad. Lyckligtvis slapp jag undan den här gången. Ristin
stannade framför en liten eka, halvgömd under en kullfallen fura.
Ekan tillhörde ingen och alla och användes av lapparna när
de skulle ner till kyrkbyn ett par gånger om året för att byta
sina renskinn mot kaffe, socker och tobak, de tre lyxartiklarna
i deras karga tillvaro. Vattnet i sjön var koboltblått, ännu
vackrare än det safirblå vattnet i Capris Blå grotta, så
kristallklart att jag lutade mig ner över båten för att se om jag inte
kunde upptäcka hålet som den förfärlige stalon hade slagit
i bottnen. Halvvägs över sjön mötte vi två förnäma resenärer
simmande sida vid sida med de ståtliga kronorna högt över
vattnet. Lyckligtvis tog de mig för en fredlig lapp och såg på
oss med sina vackra ögon utan rädsla. Det är något
egendomligt med älgens och renens blick, de ser en människa rakt i
ögonen från vilken synvinkel man än betraktar dem. Vi steg i
land och klättrade raskt uppför den branta stranden och
vandrade ännu en gång över en vidsträckt myr utan annan
vägledare än solen. Mina försök att få Ristin att förstå nyttan av
min fickkompass hade mött så föga framgång att jag redan
upphört att titta på den, helt förlitande mig på Ristins instinkt.
Det var tydligt att hon hade mycket bråttom och snart fick jag
det intrycket att hon var osäker om riktningen. Då och då
sprang hon åt ett håll så fort hon kunde, tvärstannade och
vädrade i luften med skälvande näsborrar och störtade sedan
i väg i en annan riktning för att upprepa samma manöver.
Ibland lade hon sig på knä och nosade som en hund på
marken.
- Rog! sade hon plötsligt och pekade på ett moln som på
låg höjd rörde sig i riktning mot oss med förvånande
hastighet.
Ett par minuter därefter var vi insvepta i tjock dimma,
ogenomtränglig som en novemberfog i London. Vi fick lov
att hålla varandra i hand för att inte tappa bort varann. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
