Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Napoli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På eftermiddagen antogs mitt erbjudande som frivillig läkare
vid kolerasjukhuset Santa Maddalena. Två dagar senare
försvann jag från sjukhuset efter att ha upptäckt att den rätta
platsen för mig inte var bland de döende på sjukhuset utan
bland de döende i fattigkvarteren.
Hur mycket lättare skulle det inte ha varit både för dem
och för mig, tänkte jag för mig själv, om bara deras dödskamp
inte varit så lång, så fruktansvärd! De låg där i timmar, ja
i dagar, i stadium algidum, kalla som lik med vittuppspärrade
ögon och vidöppen mun, till synes redan döda och dock ännu
vid liv. Kände de någonting, förstod de någonting? Så mycket
bättre för de få som ännu kunde svälja den sked opium som
någon av Croce Biancas frivilliga rusade in och hällde i
munnen på dem. Kanske hjälpte den ibland att göra slut på dem
innan soldaterna eller de halvt druckna beccamorti kom på
natten för att kasta dem alla i en hög i massgraven på
Camposanto dei Colerosi. Hur många var ännu vid liv när de
kastades ner? Hundratals är jag viss om. De som redan var döda
och de som ännu var vid liv såg precis likadana ut. Här var
ingen tid att förlora med medicolegala undersökningar och
ingen som kunde göra dem, där fanns dussintals döda i varje
gränd, orderna var stränga, alla måste föras bort under natten.
Men när epidemin nådde sin klimax kunde jag inte längre
klaga över att dödskampen var för lång. De stupade på
gatorna som träffade av blixten; de plockades upp av poliser och
soldater och fördes till kolerasjukhuset för att dö där några
timmar senare. Kusken som tidigt en morgon i rasande fart
körde mig till Granatellofängelset vid Portici, där koleran
hade brutit ut, och som skulle föra mig tillbaka till Napoli på
kvällen låg död i droskan när jag slutat min inspektion av
den infekterade straffanstalten. Ingen i Portici ville ha
någonting att göra med honom, ingen ville hjälpa mig att lyfta
honom ur vagnen. Jag måste klättra upp på kuskbocken och
själv köra honom tillbaka till Napoli. Två gånger ramlade han
ur droskan under vägen. I Napoli ville heller ingen ha något
med honom att göra, det slutade med att jag själv måste köra
honom till kolerakyrkogården innan jag blev av med honom.
Ofta när jag på kvällen återvände till locandan, var jag så
trött att jag kastade mig på sängen som jag var, utan att
klä av mig, utan att ens tvätta mig. Vad tjänade det till att
tvätta sig i detta smutsiga vatten, vad tjänade det till att
desinficera sig när allt och alla omkring mig var infekterade, födan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
