Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Napoli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljöd det i mina öron när jag låg i min säng och lyssnade till
den sovande Mariuccias andetag på andra sidan väggen.
Vad hade skett med mig? Var jag förhäxad av en strega?
Hade en av dessa flickor hällt ett par droppar av don
Bartolos kärlekselixir i mitt vin? Vad hade kommit över alla
dessa människor omkring mig? Hade de förlorat besinningen?
Var de berusade av il vino nuovo eller yra av lusta, ansikte
mot ansikte med Döden?
É morto il colera! Evviva la gioia! Koleran är död, leve
glädjen!
Jag satt halvsovande vid mitt vanliga bord i Osteria
dell’Allegria med en flaska Gragnano framför mig. Det var redan
midnatt och jag tyckte det var bäst att vänta där jag var,
för att sen återvända hem med Cesare när han slutat sitt
arbete. En pojke sprang fram till mitt bord och räckte mig
en papperslapp.
”Vieni subito” (kom genast), stod det på papperet med
nästan oläsliga bokstäver.
Fem minuter senare stod pojken och jag utanför den stora
järnporten till klostret Sepolte Vive. Jag släpptes in av en
gammal nunna som gick före mig över klostergården och
ringde i en klocka. Vi gick genom en lång öde korridor.
En annan nunna höll upp en lykta mot mitt ansikte och
öppnade dörren till ett svagt upplyst rum. På en madrass på
golvet låg doktor Villari. Jag kände knappast igen honom.
Padre Anselmo hade just givit honom sakramenten. Han var
redan i stadium algidum, men jag kunde se på hans ögon att
han ännu var vid medvetande. Jag ryste till när jag såg hans
ansikte, det var inte min vän jag såg, det var Döden, den
förfärliga Döden. Han lyfte handen flera gånger och pekade
på mig och hans ansikte förvreds i en förtvivlad ansträngning
att tala. Från hans läppar kom till slut ordet: - Specchio!
Specchio! Nunnan kom med en liten spegel och jag höll den
framför hans halvöppna ögon. Han skakade på huvudet. Det
var det sista livstecken han gav, en timme senare hade hjärtat
upphört att slå.
Likvagnen stod framför porten för att föra de båda döda
nunnorna till kolerakyrkogården. Det berodde på mig om han
skulle föras bort på samma gång eller lämnas kvar till
följande morgon. Jag kunde mycket väl ha sagt att han ännu
levde, för han såg precis likadan ut som när jag kom. Jag
sade ingenting. Två timmar senare kastades hans lik med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
