Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Der Leichenbegleiter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en gammal skomakare som satt och lappade skor utanför
sitt fattiga hem fullt av barn i trasor. Hotelldirektören var
mållös av raseri, men skomakaren fick sin matta. Min
mission i Heidelberg var till anda. Jag beslöt att ta morgontåget
till Paris. På natten ändrade jag åsikt och beslöt att fara till
Sverige i alla fall. Jag hade redan ordnat för en fjorton
dagars frånvaro från Paris, Norström hade lovat se efter mina
patienter medan jag var borta, jag hade telegraferat till min
bror att jag skulle komma och tillbringa ett par dagar hos
honom i det gamla hemmet, säkerligen skulle ett dylikt
tillfälle till en lustresa till Sverige aldrig komma igen. Min
enda tanke var nu att komma från Hôtel Victoria. Det var
för sent att hinna med persontåget till Berlin. Jag bestämde
mig då för att ta godståget på kvällen, samma tåg som
skulle föra liket till Lübeck, och att fortsätta med samma
ångare till Stockholm. Just när jag slog mig ner till min
middag på järnvägsrestaurangen, upplyste kyparen att hundar
var ”verboten” därinne. Jag stoppade fem mark i handen på
kyparen, gömde Waldman under bordet och hade just börjat
äta med god aptit, när en stentorsstämma från dörren
ropade:
- Der Leichenbegleiter! Der Leichenbegleiter!
Bordsgästerna tittade upp från sina tallrikar och mönstrade
varandra misstänksamt, men ingen rörde sig.
- Der Leichenbegleiter!
Mannen slängde igen dörren för att en minut senare
återvända med en person som jag igenkände som
begravningsentreprenörens biträde. Mannen med stentorsrösten kom fram
till mitt bord och röt mig rakt i ansiktet:
- Der Leichenbegleiter!
Alla restaurangens gäster tittade intresserade på mig. Jag
röt tillbaka att han skulle gå sin väg och låta mig äta min
middag i fred. Nej, jag måste komma genast,
stationsinspek-toren önskade tala med mig. En jätte med
piggsvinsmusta-scher och guldbågade glasögon räckte mig en packe dokument
och skrek i örat på mig någonting om att godsvagnen skulle
förseglas och att jag genast måste ta plats i den. Jag sade
honom på min bästa tyska att jag redan reserverat en plats
i en andraklasskupé. Han sade att det var verboten, jag
måste genast låsas in i godsvagnen tillsammans med
likkistan.
- Vad tusan menar ni?
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
